Mer växtvärld...

När vi ändå är inne på växter tänker jag på de målningar jag gjort som är starkt influerade av växtvärlden; ett tag var jag helt fokuserad (bildmässigt, alltså) på växter; även på cellnivå...

På en rea för många år sen kom jag över en bok med färgbilder på växtceller i mikroskop; helt magiska bilder. Boken är förstås bortslarvad nu (som så mycket annat, det är ingen ordning på mig) men bilderna finns kvar i huvudet som en liten glimmande skattkista. Lite grand spökar de här och där i mina målningar. Här nedan är för övrigt en länk till min sida på Galleri Konst och folks arkiv, där man kan se fler bilder. Tyvärr blir de inte bra när jag lägger in dem på bloggen; färgerna blir fadda och konstiga...

Märkligt, när man skriver finns ingen stor längtan efter att måla, det är som om den delen av kreativiteten är bortkopplad. Som tur är, kanske, annars skulle man bli väldigt splittrad...
http://www.konstochfolk.se/artist_s.aspx?art_ID=29&work_ID=1012#1012


"Pendanger" - se Kommentarer till denna post.

Växtvärlden

Förhoppningsfullt fogar jag in denna bild på en färdig roman, redan i färd med att fröa av sig (se kommentar till förra posten).



Och här två i ett ännu senare skede, kanske redo för bokrean.

Skrivprocess 3.

En ny liten romangrodd tycks ha tittat upp ur komposten av det förra utkastet. Man får se hur den tar sig. Det mest spännande med en skrivprocess är nästan att en hel del av den tycks ske s a s "i bakhuvudet" (vilket många skrivande människor ju brukar vittna om). Som om det verkligen fanns en mylla och ett frö. "Rätt" frö leder till grodd och så småningom till blomning, om man ger växten rätt omvårdnad. Det finns självklart en redig synopsis, en "linje" - men sen dyker små möjliga utvikningar upp, ibland bara som glimtar, man får vara uppmärksam. Det kan vara dessa som ger texten något extra, utöver själva berättandet. Eller så kan de leda till en helt ny berättelse.

Ibland får man frågan om skrivandet är "en terapi" och det brukar jag inte hålla med om. Men själva PROCESSEN påminner nog en hel del om den terapeutiska dito, just i meningen att så mycket, ibland fullkomligt överraskande, dyker upp ur det undermedvetna (eller vad man nu ska kalla det).

Nu på Liljevalchs

JAG HÅLLER NU långsamt på att hämta mig från den egocentriska identitetsförvirring som drabbade mig då jag insåg att folk hade sett ett tjugo år gammalt program på TV om mig och att många trodde att det var gjort idag. (Om folk stirrar på mig på t-banan får jag dock fortfarande för mig att de sett programmet och tänker: "Oj vad hon där var lik den där Inger Edelfeldt som jag såg på TV! Kan det vara hennes mamma?") Nåja, nog nu.

Jag ska istället uppmärksamma Vårsalongen, som jag och Taxman var och såg i söndags. Kul. Samma blandning av folkkonst, "gymnasiala experiment", driven konst, provokationer, roligheter mm som förr om åren. Men man kan inte låta bli att undra vad som var bortvalt? Det fanns inte mycket FÄRGMÅLERI (i betydelsen måleri där färg och penseldrag lever och vibrerar i sin egen rätt) t ex. Däremot flera drivna illustrativa konstnärer. Hann inte uppleva videorna. Det var mycket folk och jag tror man får åka dit en gång till.


Spännande skulptur/installation som bör ses i verkligheten: "Orakel" av AnnSofi Östlund.



Otroligt träsnideri: "Man in the Light of Evolution" - Karola Messner



Spännande - "Better Together and Losing Forever" av Emelie Berglund



"Blondes have more fun" - vykort av Jenny Rova



"Gulliver Resting" av Niklas Asger

Tjugo år är en lång tid

Oj då! Jag hade verkligen ingen aning om att TV skulle reprisera "Sju flickor" - en utmärkt programserie där sju författare, däribland undertecknad, berättade om sin barndom och uppväxt. Utmärkt - men minst tjugo år gammal väl? Känns lite märkligt att det kan finnas tittare som tror att författaren Inger Edelfeldt är, nu ska vi se, 35 år gammal. Och jag liksom alla andra ser ju på saker och ting ganska annorlunda nu, jämfört med för tjugo år sedan...

Men som sagt, det var en bra serie och roligt att vara med i den. Som offentlig person får man vänja sig vid att det finns otaliga olika varianter av en själv därute i media, otaliga tolkningar och identiteter, saker man har sagt i olika åldrar...

Men nog tycker man att TV kunde ha meddelat en innan....

Ord som 'inte finns'?

Ibland snöar jag in (ha,ha,suck) på ord som jag TROR finns (i den meningen att de används allmänt) men som jag antingen själv måste ha hittat på eller sett i något mer poetiskt sammanhang, en dikt eller annan text där de hittats på av författaren. Ett sådant är "köldunge" (ungefär: en aning eller ett förebud av kyla, även "vindunge" om en första aning av vind). Men en sökning på google ger i alla fall inga träffar.

Ovan på bilden kan ni i alla fall SE något som måste vara en "köldunge" (i en annan bemärkelse än den ovan förstås - alltså en liten unge som är gjord av, eller ev. lidande av, köld). Den tittade fram ur en driva jag gick förbi och ville bli fotograferad. Hade jag varit i barnboks-mood så hade den kanske blivit en liten huvudperson där (å andra sidan har jag redan skrivit/tecknat en bilderbok med namnet "Stackars lilla Bubben" där en mycket liten snögubbe med ungefär samma ömkliga uppsyn blir levande och ska in till sin 'mamma' - dvs tjejen som gjorde honom).

Eller så är "köldunge" en del av det övergivna barn jag vill ta hand om i mig själv? Mycket att reflektera om, när ett ord sätter fantasin i rörelse.

I alla fall tror jag att jag nu plötsligt kom på det egentliga ordet, det som 'finns', det som givit upphov till vidareassociationen 'köldunge': det KAN vara ordet 'stormunge' (en vindil som förebådar en kommande storm?). Nu ska jag googla på det.

Sådärja. Nu har jag kollat. 'Stormunge' är vedertaget. Kul med ord ibland.

Den havererade romanen

Jag kan nu känna vittringen av en knoppande ny idé om struktur och upplägg. Hinner inte jobba med den just nu men det känns mycket skönt att den finns där. Dock vet man aldrig om det funkar förrän man ger sig in i själva skrivandet. Ibland är det svårt att hitta just en INGÅNG. Man kan behöva testa ett antal olika. Med "ingång" menar jag bland annat berättarperspektiv... Det har hänt med vissa böcker (exempelvis Det hemliga namnet och Svarta lådan) att jag har fått börja om många gånger innan jag hittar en form som kan bära genom hela berättelsen....

Skrivprocess, rapport, blä.

Jaha, så var det dags. För nedläggning. Och förhoppningsvis omstart. Alltså. Det har hänt förut. Man skriver och skriver, fast förvissad att det är mycket bra. I det här fallet: 138 inskrivna sidor. Sen, mina vänner, så LÄSER MAN IGENOM ELÄNDET.

Och upptäcker att nääää, det här duger inte. Det här är i bästa fall ett råmaterial, där man kan hitta vissa korn att börja om med. Så nu ska jag gå och köpa papper och göra en utskrift av de 138 träliga sidorna. Som det inte kommer att bli mycket kvar av, tror jag. Lyckligtvis har en idé om någon annan sorts utformning börjat knacka på redan. Kan eventuellt bli bra. Men innan jag får börja om igen måste jag ta itu med allt jag har struntat i medan jag skrev de 138 träliga sidorna.

Om det har hänt förut? Jo minsann. men som tur är lyckas jag glömma bort varje gång, att det första utkastet sällan är ett Mästerverk. Annars skulle man väl inte fixa att skriva det...

I övrigt ser jag att en annonsör på Google uppmanar mig att "Hitta En Polsk Fru" i den annons som poppar upp när jag jobbar med bloggen. Kan det möjligen vara lösningen?

Bra konsert i lördags...

Okay, det var värt att stå ungefär fyrtio minuter i kylan utanför Strand och vänta i en lång kö på närmare sexhundra personer FAST vi hade biljetter (vaktens kommentar "Det är för att alla kom samtidigt") för att få se en suverän konsert med Isobel Campbell och Mark Lanegan....

I onsdags...

...Och hade man inte haft så mycket att göra hade man väl också hunnit nämna att man fick ett gott mottagande (intresserad publik, välarrangerat!) på St Annas församlingslokal, Lidingö, i onsdags. Alltid lite ensligt och nervöst att åka iväg ensam och prata om känsliga saker (min bok i personlig utveckling, "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor".) Ensligheten gick direkt över då jag kom fram, eftersom jag alltså kände mig väldigt väl mottagen (blir också alltid barnsligt glad över fina blommor).

Träffade där sångerskan/komponisten MAGORIA - lustigt nog eftersom jag precis plockat fram hennes skiva "The Divine Child" ur gömmorna som bra musik att skriva in vampyrromanen till (vi sågs senast 1998 eller så, när skivan kom ut) och fick sällskap med henne på t-banan hem. En överraskning!

Pausbilder

Ja, pausbild; vilken god idé. Tog efter den från en annan blogg.

Andra är ute och röjer på fredagskvällarna, jag har, efter att ha suttit i SKYPEmöte med en dramaturg på eftermiddagen, bearbetat ett Hemligt Manus (allt kan avslöjas efter den 28 mars) och sedan har jag skrivit in mer roman-manus. Därefter ett bad och så kanske lite mer inskrivning, så småningom hoppas jag på rofylld sömn, ungefär som stenens under snötäcket (3 dm på ett dygn). I morgon ska skadan tas igen; då går vi på konsert. Ska bli kul.

Mer om skrivprocess

... En annan sak man kan råka ut för när man har varit med i författeriet ett tag och läst en del recensioner, är att man blir medveten om vilka formuleringar i den text man just skriver, som kan se löjliga ut ryckta ur sitt sammanhang - man vet att DETTA KAN KRITIKERN CITERA för att förlöjliga boken (sker ofta, gärna tillsammans med högst fantasifulla tolkningar som t o m kan få författarens budskap att framstå som det motsatta.) Tyvärr är det väldigt mycket som kan se knäppt ut när det är ryckt ur sitt sammanhang; så aktar man sig inte kan man ta bort en massa som behövs i texten.

Å andra sidan, om man ska se något positivt med detta; så är det ju bra att ha en inre Granskare med sig i skrivandet. Jag brukar prata om två 'gubbar', en Pladdrare och en Granskare, att ha på axlarna när man skriver: en som är full och spontan och babblar på och en som är en sur skollärare. Kan va svårt att ha dem där samtidigt men går det inte får de agera i etapper, en i taget.

Lycka?

Igår kväll höll jag i ett seminarium på ABF med titeln "Mindfulness i psykiatri, vård och samhälle" med kloka psykiatern Leena Maria Johansson som gäst. En lite ny roll som jag nog inte var som fisken i vattnet i; jag blir lite nervös när man måste hålla tider. Nå, det är jag själv som har placerat mig i rollen, så (tagit initiativ till seminariet). Och Leena Maria sa bra saker och kände sig väl omhändertagen i situationen.

I morgon ska jag prata om "Lycka" i ett annat sammanhang och till den änden har jag plöjt Svds serie om lycko-trend, positiv psykologi mm. Bra och sansade reportage som belyser saken från flera olika håll. Dock gjorde jag misstaget att ägna en del tid åt ett "lycko-test" som skulle visa hur pass nöjd man var... och hamnade lägre än jag hade trott (jag vet inte om jag känner mig "lycklig" men jag upplever livet som oavbrutet intressant och meningsfullt... )

Jag tror jag var grymt ärlig i testet och hamnade då på 3,9, medan folk i allmänhet tydligen brukar hamna på 4,3. Det stod att jag skulle få ut mycket av att pröva olika lyckohöjande metoder. Jag måste säga att det gjorde mig lite smått "olycklig" att göra detta test, nämligen att hålla på med detta VÄRDERANDE av mig själv och min egen livsupplevelse enligt ganska stela bedömningsgrunder (man kunde dessutom göra om testet med jämna mellanrum för att kolla om man kunde få upp lyckosiffran, vilket bums satte mig i kontakt med min skräck för att hamna i prestationstänkande).

Mycket kan sägas om detta ämne.... TV´s serie om Jakten på lyckan tycker jag dock är sorgligt ytlig och liksom lite raljerande, vilket är synd. Så mycket i media handlar bara om att fiska upp något som tycks vara en "trend" och sedan bildas det bums en polarisering kring frågan. "Är du för eller emot lyckan?" liksom. Och någonstans försvinner nyanserna. De finns kvar i Svd´s artikelserie däremot.

Nix vårsalong

På lördagen begav vi oss, Taxmannen och jag, till Djurgården och Liljevalchs i tron att vi skulle se Vårsalongen. Men jag hade missat att det var första dan och proppfullt. Planerna skrinlades vid åsynen av kön, och vi hamnade istället på mitt favoritmuseum Medelhavsmuseet. Speciellt förtjust är jag i montrarna på övervåningen med smått och gott i...









Denna lilla kvinnogestalt finns dock i gatuplanet. Eftersom huvudpersonen i min roman är fixerad vid gamla Egypten var det liksom två flugor i en smäll. Jag är just nu delvis identifierad med henne (som det blir när man skriver); en lätt klaustrofobisk känsla eftersom hon är tjugotvå och den åldern inte precis var den mest euforiska i mitt liv... men nu ska jag inte avslöja för mycket om denna roman, som man ju i skrivande stund inte ens vet om den kommer ut eller ej. Den envisas som sagt med att vara så omständlig och ordrik, helt annorlunda än min förra bok... den VILL vara sån, ju. Känns ungefär som att ha skaffat ett husdjur som visade sig vara dräktigt och fött en jättekull ungar... bara att hänga med, liksom. Sen får man väl se hur många av ungarna man kan behålla... (ja ja ja, detta är avdelningen för Fåniga Liknelser).

Min stränga dator

Sehär bjussar man på en bild ur författarverkstaden. Ibland är det påfrestande att sitta och skriva in. Jag har skrivit in sjuttiotvå sidor. Till saken hör att min dator är ganska sträng och beskäftig av sig. Den har åsikter om såväl min disponering som min språkbehandling och bruket av tecken. Den tycker INTE att man bör använda sig av enkla citationstecken. Det påpekar den genom att lägga in vågiga gröna linjer i texten. Dessutom anser den inte att man kan byta rad utan att ha dubbelt radavstånd. Jag får tvinga den (fler gröna understreckningar). Vidare får man inte hitta på egennamn som inte finns och dessutom ser ut som substantiv med stor bokstav. Felstavat! anser datorn harmset och lägger in en RÖD vågig linje under VARJE omnämnande av en av mina huvudpersoner med påhittat namn. Jag har aldrig gått någon datakurs. Jag kommer troligtvis aldrig att hinna gå en. Bara att fortsätta kampen.

Hundens väl och ve mm

För den läsare som möjligen har undrat hur Hunden (numera även kallad "Charmkvarken") mår numera kan meddelas att han mår utmärkt. På gränsen till exalterad, troligen på grund av de intressant luktande lämningar som blottas då snön smälter (se ovan på "pointillistisk målning" = foto taget med usel mobilkamera).

I övrigt kan anföras att det vore kul att se Lena Sommestad som sossarnas nya partiledare . Det man sett av henne tyder på att hon är reko, smart, modig, genomskådande, intresserad av rättvisa, solidaritet och att de grundläggande funktionerna i ett samhälle inte ska handhas av marknadsanpassade, vinstinriktade och konkurrensutsatta företag. Å andra sidan vill man ju inte se henne malas ner av maktstrukturerna i politiken...

Mulet väder och romanförfattande

Varannan dag kallt, varannan dag plusgrader... Naturen täckt av en massiv isskorpa... Specialbilar med blästringsredskap rycker ut för att frilägga gatorna... Idag är en av dedär gråmulna plusgrader-dagarna... Det gör det i o f s lättare att nu på förmiddagen hålla sig inne vid datorn och envist skriva in allt det som jag präntat för hand i de små beiga anteckningsböckerna (= romanen i vardande). Jäklar vad mycket det har blivit redan! Hälften lär väl ryka vid redigeringen.

Kanske blir detta en TJOCK BOK (länge sen jag skrev en sån). Stilen är lite omständlig - men kanske behöver den här berättelsen en omständlig stil? Jag kan redan se recensionerna framför mig: "Det här är egentligen något slags ungdomsbok, varför är den utgiven för vuxna? Edelfeldts språk har blivit märkligt konstlöst och pladdrigt i denna bok - vad vill hon säga egentligen? Använder hon vampyrtemat av opportunistiska skäl - för att hon inbillar sig att denna tunna soppa av unkna flickdrömmar ska bli den best seller hennes tynande författarskap behöver?"

Ja, den där rösten, ni vet. Bara att låta den pladdra vidare, ungefär som en störande granne. "Moln som passerar på himlen". Och fortsätta skriva.