Men hallå....

Varför var det mest bara RÖDA flaggor i måndagens demonstration mot rasism på Sergels Torg? Tanken är ju att det ska bli återkommande demonstrationer; ska det då bli som med de demonstrationer mot Irak-kriget som jag och ett par kompisar träget gick i tills de självdog? Först gick hela stan ur huse på den första demonstrationen, men så småningom var det, förutom vi (några envetna flagglösa kulturarbetare och en envis skolpsykolog), mest bara grupper som bar röda flaggor med Marx och Lenin på....

Det handlar ju om att visa: det är det HÄR som är Svenska Folket - en blandad skara, politiskt och ursprungsmässigt, som inte vill stödja sådana politiska strömningar som innefattar rasism, dödsstraff och abortinskränkning.
Den 4 oktober finns det en chans till - samling kl fem på plattan och avtåg mot Rosenbad. Massa gröna flaggor? Alla möjliga politiska schatteringar? Och fler deltagare än de uppskattningsvis ca fyrahundra personer som stod på torget idag?



När såna här flaggor (som den ovan) INGÅR i en stor demo så är det ingen risk att andra stora grupper som är mot rasism inte vill gå med. Men om de blir alltför dominerande kommer många som tror mindre just på revolution som lösning, inte att vilja gå med alls...



Ha lite mer fantasi med banéren, vill man säga! Som här, detta med texten"Problematisera vitheten, låt den inte vara osynlig, diskutera mera!"

Jag kan också fråga mig varför de P1-journalist-frågor som mötte motsvarande demonstranter i Malmö var så EXTREMT ifrågasättande: "Ska man demonstrera mot demokratiskt valda politiker?" (Nej men man kan demonstrera mot deras värderingar). "Finns det inte risk att det blir bråk?" etc.

Om man själv var en av dedär som blivit utpekade som syndabockar ("invandrare"), skulle man då inte tycka det kändes ganska skönt att se stora människoskaror av blandat ursprung och politisk tilhörighet som demonstrerade för ens (våra) rättigheter? För ett mänskligt samhälle?

Demonstration inte trendigt längre? Inte coolt? Eller var det för kallt? Det kan bli kallare.

Mässludd

Efter att ha gett fyra intervjuer, två seminarier, två monterframträdanden och diverse signeringar under loppet av fredag eftermiddag och lördag kände jag mig ganska mör... Roligt med bokmässa - men tråkigt att jag som vanligt själv knappt hann gå på något, pga egna åtaganden! Programmet var superspäckat med intressantheter! Hann bara med att höra ett levande samtal mellan Mia Couto och hans översättare, samt gjorde en rusch och hann köpa ett antal böcker: Sara Stridsbergs Darling River, Sofi Oksanens Utrensning, Magnus Utviks Pojke med Cyklop och Caroline av Ugglas/UKONs Hjälp vem är jag?

Och så träffade man allt möjligt kul folk, var på bankett och så vidare. Typiskt för bokmässan är att när jag kommer känner jag mig som Mycket Litet Barn som kommer till Mycket Stor Skola och troligen inte kan läxan (läs: det jag ska säga på seminarier) men efter ett tag sugs man liksom in i denna värld-för-sig och simmar runt som en hypnotiserad fisk, lycklig över alla bekanta man återträffar och samtidigt frustrerad över att man inte hinner prata med dem ordentligt.



Här är Karin, Cissi och Vickan förresten som jag träffade i vimlet. Notera väskor mm! ROLIGT!

Gick till Banketten iförd mina Gotlandsglasögon ( se post 29 juni) som uppskattades av bland andra Burkina Fasos ambassadör och akademiledamot Peter Englund. Överhuvudtaget tycktes de pigga upp stämningen för de flesta. (Nedan provas de av Per Hagman). Seriösa diskussioner om politik och existens ägnade jag mig åt tillsammans med "Lars Kepler", Louise Boije af Gennäs med flera. (jag menar, jag lovar, jag springer inte bara omkring i kuliga utklädningsgrejor - fast jag måste erkänna att jag gillar sånt... också. Och Torgny Lindgren klädde i den gröna kaninörontiaran som han inte ville bli utlagd på Face-book i)

Kan ju vara skönt att glömma Världens Undergång ibland....




Nå. Efter hemkomst sent lör kv ägnades söndagen åt besök på landet tillsammans med Taxman, barn och Hund. Inte så dumt efter mässkaoset. Frisk luft, typ.



Elsa Beskow-skog, först bara med flugsvampar..

Men under en gran det största kantarellbestånd jag sett. Fyllde två påsar.



Troligen verkar det nu som om jag är en kul prick med grått ludd istället för hjärna och jag kan säga att det stämmer ganska bra. Har inte sovit så mycket...

Snart bokmässa i Göteborg, mm

Till er som hittar denna blogg för första gången: Välkomna till Edelfeldts ditt-och-datt-blogg! Den senaste tiden har det, naturligt nog, förekommit en del politiska inlägg. Känns lite svårt att hitta tillbaka till det vanliga spretiga upplägget, som brukar avhandla allt möjligt - min killes tax (på bilden kan ni se hur han handskas med valresultatartiklar) fotografier av konstiga blommor, tips om utställningar, musik, böcker och annat, fotograferade loppisfynd, hårklyverier kring existentiella och andliga spörsmål med mera med mera. En av poängerna med att ha en blogg tycker jag är att man kan få vara just - spretig. Fånig ena dan, vässad den andra... så är ju livet.

Just nu förbereder jag ett späckat schema av framträdanden på Bokmässan, så den intellektuella kapacitet som finns kvar för helt nytt och fräscht bloggmaterial är inte så stor.

Dock är jag också inbegripen i en liten mailväxling kring Mp och Alliansens majoritetsproblematik så jag blir politisk i alla fall och har en åsikt: nej, jag tycker inte att Mp ska liera sig med Alliansen. Det var ju Mp:s inställning till klimatfrågan, kärnkraft och fungerande trygghetssystem för alla som kom mig att rösta på dem....

Lägger (angående detta) nedan in mina tvenne "kampsånger" igen, i Nike Markelius tolkning, inspelning och bildsättning (dubbelklicka på pilen). Om ni gillar dem så sprid gärna på Facebook, där jag själv inte har något konto.

(funkar det inte att gå in i dessa videos så finner ni Youtubelänkar till dem i bloggposterna av 18 sep och 6 aug. Under bloggpost av 26 aug finner ni en presentation av Nikes projekt.)

Och för alla er som längtar efter nyheter om min killes tax (i bloggen gemenligen kallad Hunden) så lovar jag att skärpa mig.... (det är märkligt nog Hunden som brukar generera flest engagerade kommentarer)....

Nu ska jag kavla upp ärmarna och förbereda den litterära maratonlöpningen (eller snarare språngmarschen) mellan montrarna i Götet.

Uppgivenhet och en gnista hopp

Ganska så uppgiven var jag på väg hem på morgonen efter valvaka hos en kompis... inte hade jag trott att det skulle gå så illa med valet... kände mig ungefär som fallfrukten jag fotograferade på väg till t-banan. Vid tretiden landade så ett sms i min mobil om demonstration mot SD på Sergelstorg tre timmar senare....



Helt otroligt! Stockholmarna gick man ur huse för att protestera argt men fredligt och plötsligt kände man hur något slags litet hopp tändes! Wow!

Dock: förekomsten av röda flaggor med texten REVOLUTION på fick mig att önska att jag, förutom det pyttelilla miljöparti-märke jag bar, skulle ha haft med mig en GRÖN flagga med texten EVOLUTION på. Förhoppningsvis blir det fler demonstrationer (kanske en varje dag klockan sex?) och om det finns några från miljöpartiet som läser min blogg så....

På vägen från demonstrationen promenerade jag genom stan och passerade därvid de östermalmska skyltfönstren nära Riche där ett rosa och glittrande kattdjur tydligen gjorde reklam för en handväska, oklart varför. En absurd avslutning på denna omväxlande dag. Dödstrött. Ska ta ett bad och sedan sömn.

Viktig skillnad mellan blocken!

Återigen: man kan inte annat än förvånas över hur kärnkraftsfrågan har blivit en icke-fråga. Inte ens i miljöpartiets egna gröna foldrar som delas ut just nu, framgår det tydligt hur stor skillnaden är mellan blocken där. Det står att Mp vill "investera i fjärrvärme, solceller, vindkraft och avfallshantering". Vilket är utmärkt. Men det borde också stå en annan viktig sak, tydligt formulerad: att man motsätter sig en utbyggnad av kärnkraft. Detta, alltså vad Mp anser kring avveckling och alternativ, står däremot att finna på hemsidan www.Mp.se

Jag träffar ibland folk som tror att de båda blocken "är utbytbara" och inte vill rösta på något av dem. Vet människor vad den sittande regeringen planerar? Inte bara en fortsatt utbyggnad av kärnkraften för det inhemska behov de anser finns - utan vi ska också SÄLJA kärnkraftsel till andra länder. Liksom, vad jag förstår, använda enorma belopp till att gräva tunnelsystem i berggrunden för den förvaring i 100 000 år som krävs för att göra avfallet ofarligt.

Gå gärna in på folkkampanjen mot kärnkrafts hemsida http://www.folkkampanjen.se/ för att läsa, och inse att kärnkraft på alla vis (ÄVEN ekonomiskt) i längden blir en mycket riskabel affär. Sen ett par år tillbaka har det varit extremt svårt att få in artiklar och inlägg som (oavsett hur sakligt och påläst) belyser kärnkraftens risker och olösta problem i media.

Idag är det Miljöpartiets dag i Kungsträdgården i Stockholm. Här är ett musikaliskt inlägg som kommer att framföras även där, då live och med mer levande arrangemang:

http://www.youtube.com/watch?v=KxzYdRGeDoU

Tyger, tyger burning bright...

Tyger, tyger burning bright
in the forests of the night...
Oh, what immortal hand or eye
dared shape thy fearful symmetry?

skrev William Blake. Utan att veta något om hur märkliga foton det kan bli när man har en mobilkamera med ganska dålig upplösning.

Kamrat Ordföranden

NÄR JAG åkte t-bana häromdan och tåget stannade vid en station kände jag mig plötsligt iakttagen. Jag tittade ut genom fönstret och vad skådade jag, på påträngande nära håll, om inte Ordförande Fredrik Tse Tungs leende ansikte. Jag fotograferade det som bevismaterial (se ovan). Jag tror nämligen att jag håller på att utveckla en schizoid-paranoid personlighetsstörning. Jag ser Ordförande Fredrik Tse Tung överallt. Jag är rädd när jag öppnar ett nytt fling-paket: finns det en liten plastfigur av Ordförande Fredrik Tse Tung där? För att han vill tala om för mig hur mycket pengar (och makt) han har att reproducera sig med?

Jag flydde till Sinnenas Trädgård. Där finns det inte en enda valaffisch....

Om du vill se nåt annat än valaffischer...

...så kan jag varmt rekommendera KATINKA HUSBERGS färgsprakande, dynamiska och friskt galna målningar på Galleri Konst och Folk, Hornsgat 34 i Stockholm. Som ett solarium för själen (jag sa att jag var usel på att recensera - det BLIR klyschor även när jag är som mest entusiastisk!).

Utställningen pågår fram till den 22 september. Och färgerna är, som vanligt när man överför bilder hit till bloggen, betydligt klarare och fräschare i verkligheten...

Into eternity

I Olkiluoto, ungefär 30 mil nordväst om Helsingfors, ligger ONKALO, ett jättelikt tunnelsystembygge djupt ner i underjorden, där det är tänkt att kärnkraftavfall ska förvaras.

Om detta har Michael Madsen gjort filmen "Into Eternity". Scener från arbetet med tunneln, intervjusvar från ansvariga och "kunniga" alterneras med inklipp av frågor och scener som fördjupar dokumentären till ett konstverk som är både ett politiskt inlägg, ett existentiellt rop, en störande estetisk upplevelse och ett, skulle man kunna säga, surrealistiskt vittnesbörd om mänskligt vansinne, ibland nästan sakralt i sina scener ur de väldiga tunnlarna, till musik av bland andra Sibelius, Pärt och Varése...

Kärnavfall måste förvaras i 100 000 år för att sluta vara livsfarligt, och till filmens egendomligaste och mest tragikomiska inslag hör de ansvarigas resonemang om hur man alls ska kunna förklara riskerna för kommande generationer så avlägsna att vi står ungefär lika långt från dem som neanderthalarna från oss.

I världen finns nu 250 000 ton radioaktivt avfall.

I Sverige planeras ett liknande avfallsförvaringssystem.

Ordet "Onkalo" betyder hemlighet.

Läs mer på www.intoeternitythemovie.com

Filmen såg vi på Bio Rio i Stockholm och nästa möjlighet att se den är den 15 september (då med samtal).

Observera att med ett regeringsskifte kan den planerade utbyggnaden av ny svensk kärnkraft stoppas.

Äntligen säker!

Jag har varit så villrådig. Gått runt och tittat på valaffischerna. Inte alls kunnat avgöra vilka som är bäst för Mej... jag menar för Sverige. Men så plötsligt såg jag den! Affischen för Mitt Parti! Vad är de Nya Moderaterna mot de Nya Astronauterna! Man ser på deras framåtsträvande miner att de tror på Mej! De ser Mej som en Vinnare! De styr mot Framtiden (kanske i en annan galax; ungefär som i EAPs märkliga valpropaganda där man föreslår kolonisering av Mars...) Allt är möjligt när man tror på Människan!

Äntligen vet jag. Äntligen känns det som om jag är i trygga händer. Hoppas bara att jag får vara med i rymdskeppet....

Mia Couto- Sjöjungfruns andra fot

När jag startade den här bloggen var det min avsikt att då och då recensera/rekommendera böcker... men av någon anledning har det inte blivit så många sådana poster. Det kan bero på att jag helt enkelt inte tycker om att skriva recensioner. En olustkänsla uppstår direkt; kanske på grund av att jag vet hur svårt det är att ge en rättvis bild av en bok på så förhållandevis litet utrymme.

En gång i tiden (som mycket ung) recenserade jag böcker för Bibliotekstjänst tidning. Jag tror man fick hundra kronor per recension. Omogen som jag var utnyttjade jag varje tillfälle att raljera eller, för den delen, att se till att hitta så många fel som möjligt på böcker vilkas författare verkade ha en annan livssyn än min egen (jag kan ju tillägga att jag var rätt omedveten om att det ibland var därför jag upplevde dem som "dåliga").

Antagligen bidrar minnet av den tiden till min känsla av olust inför skrivandet av bokrecensioner.

Ibland är dock en bok SÅ bra att jag måste rekommendera den. Nu "Sjöjungfruns andra fot" av Mia Couto. Jag börjar här med det klichéartade yttrandet att "Denna bok har allt". Med vilket jag menar att författaren har lysande språk, gåtfullhet, människokännedom, humor, allvar, komplexitet, tillgänglighet, engagemang, social och historisk medvetenhet, egensinne.... jag kan fortsätta länge. Och översättningen, av Irene Anderberg, är helt strålande. Jag läste fullständigt bergtagen. Vill ni veta mer om den så är det väl bara att googla...

Och det gör inte saken sämre att den är så läckert formgiven. Av Håkan Liljemärker.

Leopard förlag.