Prestationsångest

Skissen ovan, också från min tjugoårsålder, får illustrera dagens tema: prestationsångest (den oläsliga texten lyder "Mina mostrar brukade komma nedför trappan om kvällarna för att förvissa sig om, att jag gjorde läxorna ordentligt." Såvitt jag minns ingår den i en serie "illustrationer" av icke existerande berättelser och troligen är känslan i bilden inspirerad av Mervyn Peakes Ghormengasttrilogi, som ju också blev en tv-serie långt senare).

För jag inser att det jag känner inför hösten är ett slags prestationsångest - det gäller inte att jag måste vara "duktig" eller "bra" i andras ögon utan snarare att jag jagas av en önskan att kunna FÖRKLARA KONTENTAN AV VIKTIGA EXISTENTIELLA TEMAN SÅ ATT ALLA KAN FÖRSTÅ VAD JAG MENAR - en fullständigt omöjlig uppgift, i synnerhet som alla knappast är ense om vad som är viktiga existentiella teman, och alla dessutom lägger in helt olika betydelser i ord och uttryck. (Man kan, om man vill dra mig till schavotten, också omtolka min önskan som "att kunna predika på ett sådant sätt att alla blir frälsta").

Desto svårare blir det då alltså när den där kontentan dels ska tolkas av en annan person som jag inte känner (t ex en journalist) och kokas ned till behändigt format samt fungera i skrift, helt utan de tonfall, vibbar och ögonkontakt som finns vid ett möte. DET GÅR JU INTE! Så varför plågar jag mig med att tycka att det borde gå? Varför har jag sedan barnsben haft en känsla av att "det borde gå att hitta nåt magiskt sätt att formulera sig på som inte är möjligt att tolka "fel"? "

Vad gäller skönlitterära texter är det inget problem; där SKA det ju finnas en öppenhet för olika tolkningar. Men i andra sammanhang, där det inte gäller gestaltning utan istället "budskap". Då kan det lätt bli så att något man verkligen, verkligen värderar och vill uttrycka förvandlas till något helt annat. Man säger nåt, kanske "Jag tror det vore värdefullt om fler människor åtminstone prövade att smaka på den här sortens päron". Vilket kan förvandlas till "Folk måste äta päron!" säger Inger." eller rentav "Allt blir bra om folk bara äter ett äpple om dan".

Mindfulness och avslappning och allt det där funkar så länge jag inte ska in i den där offentliga rollen (tidningar, TV). Då sätter kvarnen i skallen igång ("jag kan inte säga si, jag kan inte säga så!") Det enda som funkar är att, i situationen, ta ett djupt andetag och se vad som kommer till mig i stunden. Men i ryggmärgen sitter reflexen att förbereda mig, att lära mig utantill, att kunna ge precisa svar på allt....

Nu är det bäst jag slutar för jag märker att kvarnen i skallen mal på även här i bloggtexten. Ska VIRKA ett tag och sedan gå över till ateljén och syssla med några bilder.

Höstboken

Vad jag förstår så finns den här lilla rackaren redan i bokhandeln nu (AdLibris har den också i nåt undanskymt näthörn). Recenseras nån gång i mitten av augusti; då funderar jag på att tälta i blåbärsskogen, fjärran från vimlets yra.

Gjorde intervju för Sydsvenskan igår och trasslade in mig i långa utläggningar om ditt och datt, ska bli intressant att se vad som kommer ut i andra änden. När man skriver om existentiella temata så kan man få så stora frågor, ungefär "Hur ska det gå för världen?"

Jag blev också fotograferad på Strömparterren här i Sthlm, vid vattnet, och hela mitt synfält fylldes av en skulptur föreställande Erik Gustaf Geijer. Närheten till den gav ett märkligt perspektiv; sedd underifrån såg man den heroiskt öppenarmade gesten tydligt men också närborrarna och de oproportionerligt stora och toppiga bröstvårtorna. Lyckligtvis satt det en liten dam i vackert mönstrad tunika på sockeln och grimaserade åt mig. Solen gassade.

Alla dessa fotograferingar man har gått igenom som kulturpersonlighet med trettiotre år i branschen. Jag vänjer mig aldrig, hur rar fotografen än är. Själva intervjun kändes som en mer avspänd historia - utom att det alltid känns konstigt att försöka förklara vad en bok "handlar om" som man skrivit för att något känns stort och gåtfullt och fullt av frågor... Vi konstaterade båda två att ett samtal känns bättre, och delvis var det vad det blev.

Ser fram emot hösten med blandade känslor...

Lidköping, Läckö och Rossini

Igår kom vi hem från en riktig "pensionärsutflykt" initierad av Taxmannen. Måste erkänna att jag, då han först föreslog aktiviteten, blev misstänksam: ett prisvärt minisemesterpaket bestående av övernattning i Lidköping på hotell "Edward"(E var kungligheten som lanserade pressvecket) med middag på restaurang "Pirum" och sedan Rossinis "Den tjuvaktiga skatan" på Läckö Slott.

Nå: hotellet utmärkt, maten osannolikt läcker och operan en höjdare, musikaliskt sett och bitvis även sceniskt (dirigent Simon Phipps, regi William Relton, scenografi(kostym) Marcus Olsson). Sångstilen som krävs för Rossini får väl beskrivas som "dåtidens wail-bravader" och är normalt ingen favorit hos mig, men här blev det fint: framförallt Ninetta själv (Karoline Andersson) hennes far (Daniel Frank) och den ondsinte borgmästaren (Andreas Landin) gjöt berörande liv i sina gestalter såväl musikaliskt som sceniskt. Och att se operan på slottets borggård, där svalor bidrog både scenografiskt och ljudmässigt, var en upplevelse i sig.

Lidköping var för övrigt en riktig idyll, med väl genomtänkta och originella blomsterutsmyckningar överallt. Ett trivsamt besök på Rörstrandsmuseet ingick, samt kaffe på Garströms konditori. Tydligen har vi lyckats utveckla behövlig pensionärspersonlighet tio år i förtid.

Maken försökte kompensera lite genom att dra på John Lennon på superhög volym genast vid hemkomsten. Men också detta är väl något pensionärer gör nuförtiden. Jag menar lyssnar på John Lennon...

Det var allt från Tant Inger för denna gång.



Utsikt från Läckö Slott. Att fotografera föreställningen var förstås förbjudet.



Garströms konditori. Hög mysighetsfaktor. Trevlig personal.

Barnsligt?

Jag fortsätter på temat barndom/ungdom och skapande... För åtskilliga år sedan fick jag och Jonas Gardell en, som vi tyckte, utmärkt idé. Vi ville sammanställa en antologi med kända författares "ungdomssynder"; bevarade texter från barndom och ungdom. Tanken var att roa och inspirera, dels genom att visa att sådant som nu var drivna författarskap också en gång hade legat i sin linda, och dels genom den blandning av starkt pathos, naivitet och (ev) tvärsäkerhet mm som brukar vara unga texters signum, och som skulle kunna få läsaren att återknyta till en ung, sårbar och förhoppningsvis givande aspekt av känslolivet.

(Själv brukade jag i min trettonårsdagbok, så fort det handlade om något känslosamt, infoga en liten märkning: "OBS! PARODI!" så att ingen vuxen tjuvläsare av dagboken skulle kunna misstänka mig för att ha något så pinsamt som ett känsloliv. )

Jonas och jag skred till verket med stor entusiasm och sände ut inbjudan till valda delar av författarkåren: vill ni vara med i en antologi med era ungdoms- och barndomstexter?

Själva ville vi gärna bjussa på diverse högstämda verk från barnaåren. Jonas hade en fin dikt och jag bland annat ett "skillingtryck" om Forskarlen som kallade ur vattendjupet (OBS! PARODI!).

Gensvaret blev tyvärr ganska klent. Vissa skrev t o m tillbaka att de skämdes för att publicera sådant. Och vi som hade trott att det skulle kännas befriande både för författarna och läsarna att få återstifta bekantskapen med en period av livet där vi antingen ännu inte har "vett" att censurera vårt känsloliv, eller också, genom stil eller ämnesval, censurerar det så till den grad att effekten blir den motsatta, och både komisk och rörande...

Det blev alltså ingen antologi. En vän framhöll att det vore lika kul (dock mycket dyrare) att göra en antologi med folks barndoms- och ungdomsbilder . Jag håller förstås med. Ovan kan ni se nåt slags fest, där alla inblandade har med sig små röda handväskor. Ormkungligheters födelsedag? Who knows. Jo, den femåriga Inger...

Ps. Av skalan att döma handlar det kanske om kungliga MASKAR? Vem som sparat bilden? Jo kära mor förstås. Fanns i hennes kvarlåtenskap; också rörande.

Sturm und Drang

Var i ateljén för att vattna och passade då på att leta efter gamla vampyrbilder från tonåren, men misstänker att jag har förpassat de mapparna till vinden (där det är ännu hetare). Dock hittade jag några lite senare bilder från tjugoårsåldern, då jag mest intresserade mig för ödesdigra motiv (det ovan föreställer Orfeus som spelar för Hades och Persefone i Dödsriket).



Och här ovan har vi ängeln som körde ut Adam och Eva ur paradiset. Nedan dansaren (i Ryska Baletten) Nijinskij, som jag var starkt fascinerad av och målade flera bilder av, denna ska föreställa honom i "Le Pavillion d´Armide".



Men dessa bilder är ju redan förhållandevis "duktiga" och städade. Jag bebodde dåförtiden min första lilla lägenhet i det område av Vasastan i Sthlm som kallas "Sibirien", och porten var belägen mitt emellan ett köttlager och en porrvideobutik. Lägenheten hade jag efter en interrailresa i Italien, där jag och min kamrat besökte renässansslott, målat i mörkrött (korridoren), mörkblått (badrummet) och mörkbrunt (kokvrån). Tanken var att dessa grundfärger skulle förses med ornament och grotesker à la renässans, men det blev aldrig av. Där satt jag och lyssnade på Mahler, Schönberg, Orff, Stravinskij och andra storheter och prenumererade på Dance Magazine och tecknade noggrant av bilderna i den för att lära mig anatomi. Mina kläder beställde jag från Ellos postorder och de var oftast svarta.

Teenage Power

Nu i helgen går jag, tillsammans med en tillrest konstnärskompis från Örebro, iväg och ser utställningen "Eljest" på Liljevalchs en gång till. Förutom att den är en upplevelse i sig, påminner den mig om hur laddat det var att skapa i barndomen och tonåren...

En vän till mig kallade den laddningen för "Upplevelsen av blänket i ögat" - dvs när det skapade liksom tittade tillbaka på en inifrån ett slags djup av eget liv som man inte förstod, och som kom det att hisna i en. Ett minne som kommer upp är hur jag och min kompis på landet, i tretton-fjortonårsåldern, tog oss in i ett gammalt övergivet, övervuxet hönshus, städade ur det och målade bilder på masonitväggarna med vanlig lackfärg. Min egen "muralmålning" föreställde (förstås) en svartlockig vampyr i röd mantel, med vilda blänkande kattögon, och min rysning längs ryggraden vid betraktandet sa mig att han om natten skulle bli levande och härja i grannskapet.

Jag inbillar mig förstå lite av den magi som de bytesbesvärjande väggmålarna i Altamira kan ha erfarit för mycket länge sen...

Många år senare gjorde jag ett återbesök i den gamla lantliga idyllen och lyckades ta mig in i det gamla hönshuset. Sly växte upp genom golvet, och vampyren, lätt sprucken och lika desperat stirrande, satt fortfarande fast i sin vägg (åtminstone dagtid). Tyvärr hittar jag inte de fotografier jag tog då, men lägger in ett par foton av andra bilder jag gjorde i samma ålder. Ganska ohämmade och inte särskilt smakfulla - men jag gillar deras power.

Sen att man inte "mådde så bra" av olika anledningar syns väl också i bilderna för den som önskar tolka och analysera. Men kraften finns där ändå...! Fortsättning (mer utblickande sådan) följer i ämnet...

Den som väntar på något gott

Fick denna bild från vännen Kerro Holmberg (se även post den 27 jan i år, samt länk till hennes hemsida med målningar och poesi där; rekommenderas starkt!) med en pion som det tagit sju år att få i blom. Rubrik: "Pionglass". Förutom att jag älskar pioner och njuter mycket av bilden så påminde den mig än en gång om skillnaden mellan en bra kamera och den jag har i min mobil....

Dessutom väcker den min längtan efter att måla, samtidigt som det är ca 35 grader varmt i min ateljé. Där finns en luftkonditioneringsapparat som jag köpte i panik under en annan värmebölja... bara det att den låter som hela Arlanda flygplats. Tillsvidare häckar jag i mitt förortshem där det är något svalare. Hos min kille i innerstan är det också som en veritabel bastu. Man får lust att krypa in i kylskåpet. Och att gå ut och vattna träden med vattenkanna, med ett hysteriskt utryck i ansiktet. Och att skicka mer pengar till Greenpeace. Med mera. Svårt att förstå kvällstidningarnas rubriker om "supersommar".


Den efterlängtade ateljén, fotot taget en sval dag i våras.

Hett...

Såhär kan det kännas. Att vänta medan husse och husses påhäng gör saker.

I övrigt kan ett besök på Liljevalchs och utställningen "Eljest" starkt rekommenderas (för människor, inte taxar..) Egensinniga självlärda konstnärer som har gjort helt vilda saker. På grund av fotoförbud lägger jag inte in någon bild... men länken nedan leder till lite info om VEIJO RÖNKKÖNEN, en av de mer fascinerande konstnärerna (jag fantiserar redan om en resa till hans skulpturträdgård, och boken, som jag köpte, erbjuder stor inspiration på många olika sätt!!!)

www.booksfromfinland.fi/2009/04/self-made-man/

Och så kan jag rekommendera caféet/restaurangen på Etnografiska museet. Latte (god) med fågeldekoration var en ny variant.

Försöka duger...

SKÖTSAM MINIFAMILJ SÖKER BOSTAD läste jag på anslagstavlan i en livsmedelsaffär idag. Tyvärr stod det inga mått, så jag undrar just HUR små de är? Är de tillräckligt små kan de få bo i en tobakslåda hemma hos mig, men jag vill ha bra betalt (möblerat!)

Nöten med nötguden i (ovan och nedan) är ca 10 cm hög och tillverkad av Michael Fredriksson, en av männen bakom den numera nedlagda skoutställningen i Lauters på Fårö. Han knåpade ihop sånt när han var i Indien, så därför har jag ställt lilla Ganesha bredvid.
Och idag känns det som om det ska regna? Man kan alltid hoppas.

The Hissing of Summer Lawns...

...heter en av Joni Mitchells bästa plattor. Gick dock inte att bädda in titelspåret! Finns på Google (eller kanske Spotify) att lyssna på medan vi väntar på regnet som växtligheten redan behöver...

Museum?...

"Beyond Retro" har en stor och någorlunda nyöppnad affär vid Zinkensdamm i Stockholm. En orgie i kläder från fyrtio, femtiotal och fram till ungefär åttiotal (?). Man kan gå dit för att handla vintage eller bara för att njuta av alla de totalcorny plagg, mönster och acessoarer som skapats genom åren ( fina grejor också, förstås). Jag och min kompis i samma museala ålder känner igen en hel del mode-egendomligheter - och har också lyckats hitta ett och annat användbart utan att ruinera oss...



Jag misstänker att det är poster av det här slaget som gör Bloggers spam-detektor alert så vi får väl se om bloggen finns kvar efter det här inslaget... i annat fall vet ni varför och väntar förhoppningsvis på min återkomst..



Obs hyllan med sko-karameller ovan!



En hatt i värmeböljan? En liten väska kanske???

Ängel och brevpress

Vad jag också skulle ha sagt om farfars gråtande ängel är att den figurerar i en novell, "Uppe på hygget" i min novellsamling "Rit" (som även ingår i 4XEdelfeldt(mina samtliga novellsamlingar)), en fri fantasi kring hur livet kan ha tett sig där och då...

Min far hade kvar ängeln, den hängde i hans rum och jag hade hört berättas om dess gråt - så även om ingen sa att den grät när jag eller min bror var "elaka", brukade jag ibland gå in och kolla; jag var rätt rädd för den. Så vilade syndapredikans långa skugga kvar...

Bland sakerna på hyllorna ovan kan man även se en liten brevpress, längst ner till höger och på detaljen nedan. Den är inte arvegods utan jag hittade den i en antikaffär och blev helt hypnotiserad av flickan på det inmonterade fotot - det var som en stor klar vattendroppe med hennes spegling, fallen ur en annan tid. Hon var en av inspirationskällorna till en annan novell i samlingen Rit - "Som man lär sig sånger"; en berättelse som också utspelar sig i trakten av Sandsjö där min fars släkt bodde.

ÄnglaVAKT och annat snideri

Den här ängeln har min farfar fripredikanten (som dog innan jag föddes) snidat. I min fars föräldrahem hängde den i kammaren, och när något av de många barnen hade gjort något "styggt" gick min farmor, som skötte allt i hemmet medan farfar var ute och syndapredikade, dit och satte dit en droppe vatten i ögonvrån på ängeln, som på så vis syntes gråta över barnets synder.



Gubben nedan snidade han som tonåring och släkten tyckte att den var lustig; träet räckte visst inte riktigt till huvudet. Själv tycker jag att den tunga auktoriteten, de stora händerna och det lilla sorgsna huvudet med hopknipt mun säger en hel del om hur manlighet kunde yttra sig då. Hästen och kon snidade han senare, troligtvis som leksaker till barnen.



Den gracila hästen nedan snidades av min farfarsmor, Joneses Anna Ersdotter, 1890. Ensamstående med ett par oäkta barn (varav ett alltså min farfar) med okänd fader, bodde hon i en liten avsides stuga i Risåsa. Floda, och försörjde sig just på att snida hästar (se även tidigare inlägg).

Ofärdigheten...

Vid sidan av andra saker håller jag ju på och förbereder höstens utställning i november; materialet bör vara färdigställt innan hösten börjar, eftersom perioden fr o m augusti hotar att bli ganska inbokad, och måleri kräver perioder av relativ ostördhet.

Bilden ovan hör till de målningar som hittills åstadkommits. Den utgår från två inspirationskällor - det medeltida symboliska motivet "Hortus Conclusus" (den inhägnade trädgården; en plats där ofta jungfru Maria avbildades ) och sådana tillstånd jag ibland kan intas av vid meditation.

I bilden finns stora vita "oifyllda" partier, och jag tror att det är en av anledningarna till att den ger mig en så skön känsla av att kunna andas när jag ser på den. När jag började visa bilden - ofta för folk som själva målar - upptäckte jag dock att de flesta reagerade på samma sak: de uttryckte på olika vis sin upplevelse av att målningen inte var "färdig". Hos mig skapade detta först en liten känsla av chock ("De tycker att den är ful!") brist och eventuell "dumhet", i synnerhet när kritiken kom från folk som själva hade konstnärlig utbildning.

Ska jag alls ställa ut bilden i höst? frågade jag mig förvirrad. Och (frågade jag mig också) vad kom det sig att jag själv upplevde den både som färdig, rogivande och inspirerande - medan andra, med få undantag, upplevde den som "ofärdig" ?

Så småningom besegrades min "skam" av det nyfikna intresse som reaktionerna - andras och min egen - väckte hos mig. Intressantare än bildens konstnärliga kvalitet var de känslor som uppstod kring den.

Vad är det den innehåller för mig som känns så skönt; vad symboliserar den för mig? Är det en känsla av att ingenting nånsin blir "färdigt" och att det inte ska behöva bli det? Är min upplevelse av den privat, handlar den bara om min egen process, eller kan den utlösa något inspirerande även hos andra?

I vilket fall som helst så tappade jag helt lusten att gömma den (eller, för den delen, göra den "färdig") och det är kanske den känslan av frihet, blandad med en hälsosam förvirring och en nyfikenhet på andras fortsatta reaktioner, som är mest intressant för mig... (ska tillägga att mina foton av någon anledning tappar i klarhet och färg vid överföringen till blogg - målningen är fräschare, inte så gråaktig, i verkligheten.)