God Valborg !

Den trogna läsaren av denna blogg minns säkert hur jag i vintras tvangs köpa en ny mobil då den gamla hade gått sönder, och hur arg jag var över att det inte fanns några enkla, kameralösa mobiler längre. Samt hur jag, när jag väl hade en mobil med kamera, sedan blev fullständigt manisk med fotograferandet , naturligtvis.

Nu har jag även upptäckt att denna lilla manick förfogar över specialeffekter som inte ens mitt fotoprogram i datorn har. Så nu har jag blivit psykedelisk. Vilket samband detta kan ha med valborg överlämnar jag till läsarens fantasi. Men nedan kan ni skåda lövsprickningen i sjuttiotals-skivomslag-tappning. Far out, man!

Friluftsupplevelse

Gjorde en utflykt till ett av Stockholms friluftsområden och fann i en ganska undanskymd vrå en liten buss med personal som gjorde en insats "för en trevligare miljö". Den trevligare miljön stank och fradgade på ett ganska giftigt sätt.

Jag fick en egendomlig känsla av sorg och rädsla. Jag menar, jag kan verkligen förstå folk som blir upprörda när hus, och även konstverk ibland, är fullklottrade med fula slarviga tags - men är gamla betongkonstruktioner verkligen trevligare utan graffiti? Var den borttagna graffitin mycket grov och provocerande? (fotot längst ner är taget på ett ännu mer otillgängligt ställe där det verkar som om den får vara kvar.)

Ja, jag förstår att det här är komplicerat. Vem ska bestämma vad som är fult och vackert i ett strövområde? På vilka grunder fattas besluten? Jag tror det som väcker sorg och rädsla i mig är principen: "Gör det störande osynligt så finns det inte". Sudda sudda bort din sura min.

En gång i tiden, när Niki de St Phalles skulpturgrupp "Paradiset" stod på mer synlig plats på Skeppsholmen, bildades en aktionsgrupp som krävde att den skulle flyttas (det skedde ju även, så nu står den mindre synligt, närmare Moderna Museet). Jag träffade då en person som funderade över om det inte vore en bra idé om han och några till ryckte ut en natt och sprutmålade de färgglada skupturerna grå. Vad som skulle ha blivit trevligare av det begriper jag inte, men jag antar att den "primitiva" sorg och rädsla som rörde vid mig då jag såg den giftigt fradgande, nakna betongen i friluftsområdet var något slags undran över hur "färgglad" man själv kan vara innan någon person som längtar mycket efter trygghet kan få lust att sprutmåla en grå.

Någonting om var gränsen går mellan princip och öppenhet, mellan lydnad och empati, mellan övervåld och pragmatisk besinning. Svåra frågor. Kanske också för dem som jobbar med "sanering" av ett eller annat slag? Kanske för alla som "bara gör sitt jobb"? Kanske för alla?

Pausmålning mm

Målning och detalj...

DET FILTER vi betraktar världen genom består ju av de begrepp vi lärt oss att inordna den i (utom i de lyckliga stunder då vi lyckas betrakta den i full närvaro). Sådant funderar jag mycket på just nu (se resonemanget om "förnuft och känsla").

För att ytterligare klargöra vad jag menar: hur kan människor t ex ha upplevt sitt varande innan ett begrepp som "individ" fanns? Tanken svindlar och inspirerar....

Det begrepp jag just nu funderar över är begreppet "ondska". Människor jag talar med om det verkar ofta mycket ovilliga att släppa det; och jag blir hemskt intresserad av varför. Det ska jag fundera mera på, och återvända till, efter ytterligare tankar och samtal.

Tillsvidare lägger jag in en pausbild (ovan); ytterligare en målning som har några år på nacken (det jag målar inför höstens utställning är lite annorlunda, visserligen föreställande men har också abstraktare inslag). Målningen var med på min förra utställning och jag minns inte vad den hette. ("Förnuft" kanske?) Tyvärr förändras färgerna, framförallt den röda, när man lägger in bilder här på bloggen....

Och så kan jag INTE låta bli att också stoppa in en bild på den oemotståndliga taxvalp, MYCKET liten, som jag mötte på vägen hem igår. Tänk att Hunden har varit så liten. Nyligen hörde vi någon kalla honom Jättetaxen. Han är en Kungstax. Känns ganska mycket som en grävling. Tassarna är gigantiska. Men en gång i tiden var han såhär liten (ungefär som ett marsvin).

Tröstar jag dig nu?

Ibland kan det innebära en befrielse att få se på precis det där vi inte vill se på. Det "pinsamma" (läs sårbara) vi alla har gemensamt. På teatern får vi rätt ofta se det. Men det kan liksom vila på olika bäddar. Det kan vila på en bädd av rädsla och kylig estetik och bara väcka obehag eller avståndstagande. Eller det kan vila på en bädd av omfamnande nyfikenhet och ömsint sanning, påminnelse om vår gemensamma smärta och bräcklighet och livslängtan (däremellan finns förstås alla möjliga schatteringar).

Jag talar inte om nåt slags myspys-teater. Jag talar om Unga Klaras föreställning "Tröstar jag dig nu?" som vi först i förrgår kom iväg och såg. Den går ett tag till OCH DET FINNS FORTFARANDE BILJETTER.

Jo alltså... att få se det där som vi alla försöker dölja (av överlevnadsskäl, to be sure). Närheten till barnets smärta och chock, våra envisa försvar och våra identitets-stories... hur vi samtidigt gömmer oss och vill bli sedda... hur vi triumferar när vi tycker vi ser rakt igenom andra, samtidigt som vi tror att vi själva är ogenomskådbara... Allt detta framvisat på ett ovanligt träffande och rörande sätt, i ett extremt lyhört samspel mellan text, dramaturgi, regi och skådespeleri... Minspelen, tonfallen, tajmingen, koreografin... det samtidigt känsliga OCH stiliserade i skådespeleriet... TEXTENS poesi och träffsäkerhet...

Vaknade tidigt på morgonen fortfarande full av föreställningen, fortfarande rörd, och tänkte: det är ju det här vi ska omge med kärlek hos oss själva och varandra, medvetenheten om det chockade barnet i oss vuxna (och självklart i barnen som ännu är barn ), grundlängtan och smärtan, det mycket svåra som vi alla delar, sårbarheten som gör oss till människor. Pjäsen berör det väsentligaste i oss, det vi ska ta på djupaste allvar - och samtidigt är det skönt att få skratta befriat åt våra försvar och strategier och de snubbeltrådar vi lägger ut åt oss själva...

Och hur vi liknar.....hundar......och hussar och mattar av skilda slag åt oss själva och varandra...

Gå och se om du kan! http://ungaklara.se/pa-vara-scener/trostar-jag-dig-nu/

Jag, Henrik den åttonde

"Henrik den åttonde spatserar i slottsträdgården"

NÄR JAG för många år sedan gick i gestaltterapi, fick vi hålla på en del med att berätta och reagera på våra drömmar. På subjektnivå. Man utgick ifrån att alla gestalter i drömmen var man själv. Drömde jag alltså att en stor orm jagade mig, fick jag även berätta om drömmen som "jag, ormen" och se vad det väckte i mig.

Jag förmodar att man kan förhålla sig på ett liknande sätt till gestalter som man känner sig fascinerad av i vaket tillstånd. Mycket länge har jag burit på en förtjusning i Henrik den åttonde, som symbol, inte som historisk person (se även posten Pausbild, där jag liknar den stackars vovven vid den härsklystne kungen). Jag antar att det handlar om... eh... en längtan efter omnipotens eller nåt? Ett tag planerade jag till och med en utställning där allt skulle cirkla kring Henrik. Skissen ovan (och broderiet längst ner) skulle ingå i den. Som ni nog vet var Henrik fena på att avrätta fruar (javisst, det fanns även en feministisk tanke bakom utställningsplanerna, men som med alla ideer kan man ju se den från många olika håll).

Jag ställde även i ordning fem små kuber, fyra rosa med teckningar av halshuggna fruar i, och en blå tom i mitten som skulle representera Henrik. Jag planerade att tillverka en stämpel med motivet Halshuggen Hustru och trycka mönster på handdukar med den. Sy en kudde. Göra små skulpturer. I en bok hittade jag en mycket bedårande bild av Henrik som omnipotent bebis (han ser likadan ut som vuxen, fast med skägg). Som ni kan se har någon av de halshuggna fruarna utvecklat något annat (blomma?) istället för huvud, också det ett tema jag hade tänkt arbeta vidare på (drömmen om No Mind?) Sen kom dock andra ideer i vägen och det blir nog aldrig någon Henrik-utställning.

Nämnas bör också att Henrik skrev musik, fina små sånger med temata som jakt, kurtis och gentlemannadygder. Jag tycker mycket om att framföra en sång som heter "Helàs, Madame!" i underdånigaste trubadurstil som handlar om hur den dyrkande kavaljeren ber om att - ack, om den sköna damen alls står ut med det! - bli hennes ödmjuka tjänare. Man får anta att han blev lite mer lynnig senare i processen...

För säkerhets skull ska jag väl tillägga att den aspekt av mig själv som "är" eller vill vara "Henrik den åttonde" troligen handlar om en längtan efter att ta mera plats, ha mer pondus, i vissa sammanhang - inte nödvändigtvis om att halshugga någon...

Henrik som broderi:

Frågesport om våren

Barnboksförfattaren, konstnären och flerbarnsmodern Elsa Beskow skaldade med stor entusiasm om huru kavat denna karakteristiska växt (ovan) uppträngde ur jorden om våren. Vad heter växten och huru lyda diktraderna?

Sådant kan man fråga läsarna denna råkalla "vårdag" då termometern visar plus en grad och växtligheten liksom håller andan i väntan på bättre tider... Bilden nedan är tagen i Sinnenas trädgård i Stockholm, en dag då det var mera sol...

"Förnuft och känsla"

Jo... för en tid sedan var det ju en liten diskussion om "förnuft och känsla" i kommentarerna här (se posten "Vara varg"). Och jag undrade om inte människor la in väldigt olika saker i begreppen, i synnerhet i begreppet "förnuft". Så sen dess har jag funderat på olika tolkningar av begreppet "förnuft", och även på vad jag själv har för syn på detta med "förnuft och känsla", och de eventuella motsättningarna dem emellan.

Vad menar man alltså med "förnuft", när man använder begreppet i vardagligt tal? Det är ju ett stort och vagt begrepp, ungefär som "kärlek" och "tro". Man har en känsla av att man vet vad sådana grundläggande begrepp betyder, men gör man det, vid närmare eftertanke? Jag tycker det är fascinerande att se hur godtyckligt man använder sådana stora ord, och att upptäcka att man egentligen sällan preciserar vad man menar med dem - det är spännande att kolla upp sådant med sig själv och andra, och det underlättar kommunikationen om begreppen, som sagt.

Jag kan tänka mig några möjliga tolkningar av "förnuft".
1. "Sunt bondförnuft", dvs ungefär "förmågan att utifrån livserfarenhet, grundning och nykter iakttagelse (snarare än akademisk bildning) dra vettiga slutsatser och handla konstruktivt".
2. Den typ av intellekt (kartritarintellekt) som hyllades under upplysningstiden (förment "objektivt" och glatt bortseende från att observatörens observation i hög grad berodde av hans/hennes inlärda synsätt, kultur etc). Här ses vetenskapliga iakttagelser (materiellt mätbara sanningar) som "verkligare" än den rent upplevelsemässiga "inre" verkligheten; som om det vore nödvändigt att välja mellan de två. Fortfarande förvånande populärt....
3. "Förnuft" som motsats till "känsla". Att agera i enlighet med förnuftet skulle då vara t ex att bortse från att följa egna känslomässiga impulser till förmån för vad som i långa loppet tycks vara bäst för samhälle, familj osv.
Och det finns säkert flera andra tolkningar.

Men: vad har då jag för relation till uttrycket "förnuft och känsla"? Förvånad upptäcker jag, att jag knappt har någon relation alls till det. Det går inte att applicera på min livsupplevelse, eller på de situationer jag upplevt som dilemman. Jag kan se att jag i vissa situationer upplevt en motsättning mellan min längtan och något man kan kalla min inre kritiker ( internaliserad uppfostran, rädsla, skam) men den inre kritikern kan man väl inte kalla för "förnuft"?

Till slut kommer jag på att jag lättare kan relatera till "motsättningen mellan önsketänkande och magkänsla". Det har jag upplevt en hel del av i mitt liv: alltså att man känner på sig att man inte bör ge sig in i vissa möten, situationer, projekt etc - en inre "röd lampa" lyser - men eftersom man har en bild av hur saker och ting (eller man själv!) "bör" vara, så tränger man bort magkänslan. Visst kan man lära sig något av sådant - men det kan ju bli dyrköpta erfarenheter.

Livet har lärt mig att lita mer på magkänslan, försöka titta på vad den signalerar om, och unna mig lite eftertanke och efterkänsla innan jag hoppar in i saker. Det fanns en period av mitt liv när jag tyckte att "bara för att jag är rädd för det här, måste jag utmana min rädsla och göra det ändå". Men då är det ju bra att se på om det man tror sig uppnå genom att handla så, kommer ur ett "borde" eller ett "vill" - vad tror man det ska ge? Är det realistiskt? Eller försöker man förverkliga något slags pressande idealbild?

Kunde skriva vidare om sånt här rätt länge men jag börjar känna mig snusförnuftig så nu slutar jag. Med att säga att allt det här mest bara är associationer. För läsaren att fläta vidare på, om han/hon vill....
Ps. Den som vill ta del av spännande text kring intuition/intelligens/syntes kan med fördel läsa A.H Almaas bok "Brilliancy" eller för den delen annat av honom, dessvärre är det mesta inte översatt men några av hans böcker är det... bara att googla....

Vårkänslor

Idag har jag sagt åt mig själv: Låt bli att polemisera. Självklart fanns även idag (måndag, ej söndag) ett inlägg i Dn som gjorde mig arg genom att vara förenklat och generaliserande, och som jag hade lust att invända mot; men sådär kan jag inte hålla på, känner jag. Då blir jag en bitterhjärna. Istället ger jag efter för en vårlik "ytlighet" och publicerar valda fönstershoppingbilder. En stor fördel med mobilkameran är ju nämligen att man kan fotografera saker istället för att få för sig att man måste köpa dem. Den förtjusande nalleskyltningen ovan, med björnmorsan i terrinen, återfinns i fönstret till en antikvitetsaffär på Odengatan i Sthlm, nånstans mittemot Vasaparken tror jag det var. Kudden nedan finns hos Spiti, porslinet och mörksuggorna hos Svensk Hemslöjd.

All "självhjälp" av ondo???

I DN Kultur idag en artikel om Barbara Ehrenreichs bok "Smile or die" där hon kritiserar "en filosofi där positivt tänkande anses vara nyckeln till all framgång: en blomstrande karriär, den rätta livskamraten, ett liv i allmänt överflöd". (Jag lägger in en länk när artikeln finns på dn.se)

Jag är själv inte det minsta förtjust i en peppningskultur, där man förväntas bortse inte bara från smärta och sorg utan kanske även från orättvisor, maktspråk, förtryck och politiskt hyckel och "fixa sitt eget liv" genom att "vara positiv och dra till sig det positiva" - en attityd som Ehrenreich själv blev utsatt för när hon i början av 2000-talet drabbades av bröstcancer. "Blev du inte frisk berodde det antagligen på att du hade fel attityd"...

En person som säger sådant till den drabbade gör det troligen för att hon/han är livrädd att själv bli drabbad, och klamrar sig fast vid sin "positiva attityd"(????) som vid vilken magisk amulett som helst.

Ehrenreichs bok har jag inte läst men jag misstänker att jag skulle hålla med henne i det allra mesta (t ex om att det är horribelt när chefer avskedar folk och yttrar lättköpta positive thinking-plattityder som "se det som en ny chans!" Och när allt ansvar läggs på individen....)

Det jag vill ta upp är snarare slarvigheten och generaliseringarna som ofta uppstår när man skriver i media om något som kallas "självhjälpsböcker" och raljerar över "livscoacher".

För det första: att människor längtar efter egen harmoni och kraft - själslig och kroppslig - är det verkligen något man ska ge dem dåligt samvete för? För det är vad man riskerar att göra genom att påstå att de kan bli oengagerade, egoistiska och lättförtryckta genom att "köpa självhjälpstrenden".

För det andra: när man angriper "självhjälpsböcker" är det bra om man alltid preciserar vilka böcker om själslig/kroppslig läkning som man menar. Det finns nämligen jämt en djup OCH en ytlig variant av saker och ting. Dessutom finns det alltid människor som läser allt som fan läser bibeln och följaktligen tolkar och använder vissa tankegångar ur "självhjälpstrenden" på sitt eget sätt.

För det tredje: alla "självhjälpsböcker" bygger inte på att människor ska tränga bort känslor, navelskåda och strunta i att engagera sig. Och när man oroar sig för att folk ska tränga bort den "ilska" som kunde leda till protester mot förtryck kan man samtidigt fråga sig om självkännedom och empati (som brukar ingå i självläkningsprocessen) inte ger hållbarare engagemang i längden.

Blir man verkligen mer altruistisk genom att negligera sin egen längtan efter harmoni och kraft? Risken är snarare att man, uppmanad att inte navelskåda, och alltså driven av dåligt samvete snarare än djupt engagemang, inte alls åstadkommer de goda förändringarna utan trasslar till saker och sliter ut sig istället?

"I ett tvångsmässigt leende samhälle tenderar vi att blunda för reella problem" menar Ehrenreich och JAG HÅLLER MED. Men långt ifrån all självhjälpslitteratur och livscoaching handlar om att producera tvångsmässiga leenden (ett intryck man alltså kan få av ARTIKELN, liksom av mycket annat svepande raljeri om "självhjälp").

Dessutom: vad kommer först, hönan eller ägget? Är det människors längtan efter egen inneboende harmoni och kraft som skapar ett samhälle utan fungerande socialt skyddsnät? Eller är det tvärtom, ett samhälle utan skyddsnät som skapar rädsla och desperat längtan efter sådan självhjälp som innebär bortträngning av realiteter?

Det jag (mest) vill säga med den här posten är: ge inte människor skuldkänslor för att de vill "må bra". Och: dra inte all litteratur och alla yttringar som syftar till självläkedom över en kam. Samt: finns det inte andra filosofier som är lika möjliga att utöva makt med? Sådana som ingår i den hävdvunna filosofiska/kulturella kanon, som blivit en traditionell och accepterad maktfaktor? Lider man, som många av oss mer eller mindre intellektuella, av ett medvetet eller omedvetet auktoritetsberoende (läs "trygghetslängtan", "längtan att vara accepterad") så raljerar man inte om det traditionstyngda, utan om det trevande nya, det som man kan kalla "flum"... men det är början på ett annat inlägg, kanske...

Samtal med djävulen

Här har jag försökt lägga in en pdf som föreställer omslaget till höstens roman "Samtal med djävulen" - men bloggen vägrade överföra pdf:en. Sålunda hänvisar jag ev nyfikna till Norstedts höstkatalog (länk nedan) som också innehåller en kort presentation av boken....
(och istället, ursäkta, blev det en bild av Baskervilles hund)
http://www.norstedts.se/Ovriga-sidor/pressrum/Kataloger/

Dagar utan huvud?

En del dagar känns det som om min hårddisk har kraschat. Den i huvudet alltså. Det är inte de kreativa projekten som åstadkommer det, tror jag, utan allt det där småa man ska hålla reda på. Koder. Papper. Och allt det där praktiska som jag skjuter upp. Ibland tänker jag att den kreativa processen är som ett slags skidåkning. För att fungera måste den ha någorlunda långa raksträckor. Och plötsligt är hela arbetsdagen intecknad av lunchmöten, mail, blanketter, mobilsamtal, det-där-man-lovade-att-göra-för-en-vecka-sen, avlopp som måste rensas och så vidare. Ändå vet jag att jag är priviligierad som kan syssla med det jag har fallenhet för, och lust till. Men, som sagt, när den här tomheten uppstår i skallen så undrar man om den kommer sig av trettiofem år som "egen företagare"... och frågar sig hur man ska hålla reda på alla papper, koder, etc etc om tio år till. Ibland försöker jag slå in mitt mobilnummer som portkod...

I alla fall. Det var inte vad jag tänkte skriva. Jag tänkte fira att jag kom över min prestationsnoja och använde min (faktiskt mycket älskade) gitarr för första gången på länge, till att leka med egna tolkningar på två gamla sorgliga ballader, "The Three Ravens" och "She Moved Through The Fair". En sak jag alltid plågar mig med är nämligen att allt jag gör måste vara Alldeles Speciellt. Egna låtar. Krångliga ovanliga ackord. Vilken skön känsla att sjunka in i gamla folkballader med vackra enkla ackord. Utan prestationsnoja... puh...

En annan sak att glädjas över: VASHTI BUNYAN kommer till Södra Teatern i Sthlm i maj! Underbar singersongwriter. Men nu måste jag upp till förlaget för morgonmöte; mer en annan dag...

Pausbild 2

I helgen fick jag hjälp av kompis med kombivagn att hämta mina saker i en skrivarlya i Värmland som jag inte längre har tillgång till. Vi lunchade i Kristinehamn på vägen hem och fann på ett torg ett ovanligt kvarlämnat påskris - ett helt stort träd fullt med påskfjädrar i allsköns färger.

Sedan fortsatte vi hem till mig med sakerna och därför har jag nu en cykel stående i mitt vardagsrum, eftersom man, i hyreshuset där jag bor, tydligen bytt nyckel i källaren utan att meddela mig. Känner jag mig rätt blir cykeln stående där i någon månad innan jag hinner ta tag i saken...

Pausbild

Jo.. medan jag samlar mig för att skriva en post om förnuft och känsla, och (så småningom) lite om Ken Wilber (se kommentarer till tidigare två poster) sätter jag in en PAUSBILD (något som vi gamla stötar minns från tv). Den föreställer karlns tax i all sin glans. Som ni vet om ni följt denna blogg har han fullständigt lindat mig kring fingret (taxen alltså; ja karln också, men han gjorde det före taxen, en logisk följd kan man säga (jag är lite trött, därav det språkliga intrasslandet)).

Jag tycker särskilt mycket om den här bilden eftersom man ser precis hur vovvens personlighet är: den ytterst härsklystna blicken och den lilla fordrande munnen (för ögonblicket tyst) gör att han liknar Henrik den åttonde. Nederst i posten ser ni ett lämpligt användningsområde. Alimentary, my dear Watson...

Krig...

En gång för länge sen sa en ung (nåja, "old enough to know better") man till mig: "Jag önskar det blev krig, så det HÄNDE nåt!"
Om jag inte hade blivit så perplex hade jag kanske tagit reda på lite mer om vad han trodde krig skulle ge honom.

Hans uttalande kom för mig när jag såg affischen ovan. Jag tänkte: "Vad ligger bakom detta enorma intresse för krigstider? Inte bara för själva kriget, utan också för människors vardagsliv och möten under krigsperioder.

Saker ställs på sin spets. På-liv-och-död-upplevelsen finns alltid där, starka känslor och blixtbelysta känslomässiga val tvingas fram av situationen. Kanske längtade min bekant efter att "känna till fullo", att på något vis bli "väckt" ur ett slags suddighet eller depressiv känsla?

Den andra tankegången som kom för mig när jag reagerade (sorgset och kritiskt) på affischen, kom till mig i form av en mästrande, kall röst i skallen som sa till mig: "Var inte naiv! Krig hör till mänsklighetens realiteter! Det står i Hannens gener: fuck it or kill it!" (ett uttryck från Ken Wilber).

Jo alltså den "sanningen" som vi alltid matas med. Och på ett plan är det naturligtvis så. Mannen (och även kvinnan gissar jag, om än i en annan tappning pga mindre testosteron) är programmerad med överlevnadsdrift. I den ingår inträngande och försvar.

Men om storskaligt krig ingick i mannens naturliga överlevnadsdrift, skulle det väl inte krävas så ENORMT mycket drillning och disciplin och inhuman bortträngning av känslor för att skapa "en god soldat"? Om det nu var så "naturligt" för män att vara dödsmaskiner?

Tanken kommer för en att män (och människor i stort) tydligen har ett påverkbart känsloliv (obs ironisk underdrift) och att, oavsett mängd testosteron, man kan LÄRA SIG att lyfta fram vissa delar av sitt beteende och låta bli att vattna andra frön i psyket (ett uttryck från den vietnamesiske fredsivraren Thich Nhat Hanh). Likaväl som människor kan utvecklas till dödsmaskiner, genom disciplin och straff/belöning, kan de alltså bli till något helt annat, genom en annan typ av livssyn och påverkan.

Säkert måste länder ha ett försvar. Frågan är bara hur ett modernt försvar kan se ut och när det ska sättas in? Måste det utgöras av drillade soldater; av ung kanonmat?

När två svenska soldater tragiskt dör i Afghanistan hörs röster som säger: "VI ÄR I KRIG!"
Och är det bara jag som under den självklara chock och sorg som finns i de rösterna, inbillar mig höra en anings aning av samma darr av upphetsning som i den unge mannens stämma när han fällde kommentaren i början av mitt inlägg? Eller är det bara min inbillning? Hoppas det.

Sånt, och mer, kan man komma att tänka på när man ser en filmaffisch i den skarpa vårsolen...

KEN WILBER som jag nämnde är, förresten, allt annat än en krigshetsare; han är en på många vis intressant amerikansk filosof. Lite komplex att skriva om, och jag är bara såld på delar av hans verk; men kanske försöker jag skriva om honom när jag har mer tid och skärpa.

Vad Afghanistan anbelangar så uppmuntrar jag gärna folk att stödja Afghanistankommittén, se http://www.sak.se/. De känner väl till folk och sedvänjor, blir inte förväxlade med ISAF och är där på långtidsbasis med vettiga projekt...

Vara varg

Igår höll jag och Jens Ratoff Hansen en introduktion till Zen Coaching; jag läste där ur min bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor". Av en åhörare fick jag frågan: "När du skrev boken, tänkte du då på dig själv som normal eller onormal?"

Jag menar inte att raljera över frågan, jag tycker det är intressant att den ställdes. Jag svarade bl a att jag skrev den som en människa som längtar efter att acceptera hela sig själv.

På DN´s insida idag onsdag (www.dn.se/insidan/ibland-far-jag-lust-att-yla-som-en-varg-1.1073851 och http://www.dn.se/insidan/professor-vargtillstand-ett-gammalt-fenomen-1.1073848) är det en intervju med en tjej som (då och då) känner sig som en varg. Detta behandlas i artikeln som något mycket märkligt och ovanligt och kommenteras i ruta av prof. Karin Johannisson, som gör kopplingar till något som kallas "vargmelankolin", ett tillstånd med drag av mani som ingår i kategorin "den vilda melankolin".

Tydligen kallas, eller kallar sig, dessa människor teriantroper.

Emmas vargidentifikation får henne att ibland vilja yla och bete sig lite mer som ett djur (inom ytterst rimliga gränser, tycks det). Jag måste säga att jag blir betydligt mindre förvånad över detta än jag blir över artikelns tydliga drag av "oj så egendomligt". Men ÄR det så konstigt att vi bär med oss sådana drag, tänker jag. Vi är ju djur, och bär i våra gener en gammal djuriskhet, och säkert ett slags kroppsminne, av ett vildare tillstånd. Samt att vårt känsloliv säkert är betydligt vildare (starkare, mer intensivt) än vi uppfostrats till. Och jag måste säga att när jag läser om Emma känner jag en (vargisk?) glädje och upplivad känsla inom mig, något ylar bifall.

I artikelns kommentarruta står, förutom Karin J´s lärdomshistoriska reflektion, att "Insidan har kontaktat flera psykologer, psykiater och forskare för att höra om de har någon förklaring till att en människa identifierar sig med ett djur. De tycker att ämnet är intressant, men ingen vill uttala sig offentligt."

Själv citerar jag gärna ur min bok, den jag nämnde i början. Den handlar inte alls om djuridentifikation, men på ett ställe finns några rader som lyder såhär:

"Som liten hade jag en stark längtan efter att vara ett djur. Vad var det jag längtade efter? Vad skulle det innebära, vad trodde jag det gav: att vara en katt, en hind, en fågel? Ganska nyligen, när jag betraktade en fågel som för ett ögonblick var helt stilla i markgrönskan, gick det upp för mig vad jag hade längtat efter: närvaro. Ren närvaro, utan skam, skuld, rädsla, tankar, försvar. Huruvida djuren erfar detta eller ej kan jag inte veta. Men det var säkerligen den starkaste aspekt jag la in i "djurigheten", den starkaste längtan bakom min önskan att vara djur. Att verkligen vara till, att vara här - att finnas, inte tänka fram existens.

Ditt och datt

Vaknade kl fem i morse efter alldeles för lite sömn, stirrig och med en massa saker att göra... Hade huvudet fullt av tankar och skrev en skiss om krig som jag hade tänkt föra in här, men det får bli en annan dag... nu är det bara grått ludd i skallen. Och jag ska förbereda en presentation som äger rum i morgon... och städa... och...

I alla fall. Såg Tim Burtons Alice igår och det var ju svårt att inte bli förtjust, trots tillrättaläggningen och den nytillverkade handlingen som inte finns i originalet/originalen. Ett vitaminpiller för fantasin. Och vår är det också. Eller snarare var. Igår. Idag (det är måndag, inte söndag) är det jämngrått, nollgradigt och faller nåt slags modstulen snö. Därför: en bild av vårmodet.... Återkommer med mer genomtänkt text...

Slav under mobilkameran

Finns det någon hjälp för mobilkameraberoende?????