Tillbaka i stan...

Kom hem till ett ganska grått Stockholm där snön var på väg bort... Efter en vecka av Zen Coachingfördjupning (och återseende av en grupp människor jag gärna skulle se mer av) och rofyllda promenader i lantligt landskap är det dags att trängas på tunnelbanan igen (fotona nedan ger en uppfattning om stämningen kring kursgården).

Som tur är har jag idag två zencoachingsessioner och sedan ska jag träffa Taxmannen, och så utbryter ju påsk, i morgon ska det pysslas med barnen. Lilla M kommer att hoppa och dansa och kramas och brukar väcka en djup glad närvaro i mig, och i övrigt antar jag det blir påskpyssel i Twilight-stil, lilla C ritar numera vampyrtänder på allting, till min förtjusning. Ser fram emot kycklingar i vampyrstuk.

Och dessutom hade GUDRUN SJÖDÉNS SOMMARKATALOG anlänt i min brevlåda när jag kom hem. Visuell godispåse! Fråga mig inte hur Gudrun S går ihop med gotik (man är väl mångsidig) men jag älskar (en del av) hennes kläder och även fotona i katalogerna...

Jag säger GLAD PÅSK med en kavalkad av bilder nedan...

I all hast

En intensiv kursuppföljning, spännande. Och ett intensivt fotograferande.... naturen blir hisnande grafisk såhär års och inbjuder till allehanda kompositioner. Återkommer när mera tid finns!!!

Filmupplevelser en inte begrip...

Kursen börjar först i kväll och eftersom det inte precis är promenadväder kan jag lika bra sitta här och skriva en lååååång bloggpost, som kan inhösta kommentarer (?) om film ända tills på söndag när jag har mer tid att skriva igen.

Jag och Taxmannen såg Arriagas "The Burning Plain" nyligen och jag fick samma känsla som av "21 gram" (filmad av Inárritu efter A´s manus), vilket satte igång en del snåriga funderingar. Here goes: när man ska skapa ett konstverk som till stor del behandlar tragedi, kan man förstås välja olika sätt att hantera stoffet. Arriaga pusslar, han närmar sig smärtans mittpunkt med ett slags utsökthet som gränsar till subtil sadism. Med det menar jag att han ordnar allting så estetiskt, så uttänkt, så att smärtan i tragedin blir ett vackert sår, friserat och utställt för att bli maximalt filmiskt perfekt på alla vis.

Och det ÄR en fantastisk film. Men den väcker ett visst obehag i mig just för att det där tillrättaläggandet - skapandet av det intrikata smärtsmycket - på något vis verkar vara regissörens huvudmotivation, snarare än den existentiella situation som filmen också skildrar, och som slutar i ett visst hopp, ett stycke tafatt närhetsglöd utvunnen ur katastrofbranden. Filmens huvudnot, det som stannar kvar, är ändå den estetiska: de perfekta bilderna, det perfekta berättandet.

Om jag jämför med en annan film om stor tragedi, Ang Lees "The Ice Storm", så finns där samma filmiska skicklighet men en mycket större värme, som om Ang Lee faktiskt är snäppet mer intresserad av mänskligt hopp om närhet än av att skapa "ett svindlande vackert sår".

Varför blir så mycket begåvad konst just som "The Burning Plain"? Är det rädsla för det outhärdliga som driver oss att skapa konstverk som är "svindlande vackra sår" - en rädsla som driver oss att göra intrikata, beundransvärda smycken av det alltför tragiska - så att hopp och värme och livsnerv bara blir underordnade facetter i bygget? Ja, jag tror det är rädsla som gör oss till sådana esteter.

Taxmannen förstod vad jag menade men kände inte samma obehag. Beror mitt obehag på att jag själv har lätt att stänga av och esteticera, och därför föredrar filmer som väcker mitt känsloliv snarare än lägger saker till rätta i ett pussel? (Arriaga själv har knappast varit förskonad från livets realiteter, med sin bakgrund). Men faktum kvarstår: The Burning Plain efterlämnar hos mig en frusen, lamslagen förnimmelse, medan The Ice Storm berör med en känsla av "hjälp, så viktigt det är att vi människor ser varandra, lever i äkthet, närhet, och kan stötta varandra när tragedier händer. För döden finns så nära..."

Å andra sidan (detta skrivs nästa dag) slår det mig hur mycket jag gillade en annan film, Fight Club (David Fincher efter romanen av Chuck Palahniuk), när jag först såg den. Det är ju också en genialt hoppusslad film som inte precis flödar över av det "hopp och ömsinthet" som jag säger mig värna så om. "Budskapet"(ett av dem, och inte det som främst intresserade regissören) i den var för MIG: "vad känslomässig avstängning kan leda till i en våldsfixerad värld". Men det finns sannerligen mindre utstuderade, varmare sätt att gestalta den frågan. Ändå fann jag filmen oavbrutet fascinerande när jag såg den första gången. Först andra gången vände jag mig bort från de våldsammaste scenerna.

Återstår bara att konstatera att upplevelse av film är något otroligt mångbottnat och att man som tittare kanske inte alltid förstår varför somt berör en, annat inte.

Och självklart tror jag inte att allt måste handla om "budskap", existentiella eller politiska (bevare mig för predikningar och förenklingar!). Men samtidigt tror jag inte att man kan skapa ett konstverk utan att ens livshållning färgar av sig i det - och BLIR ett slags existentiellt budskap - om hopp, hopplöshet, nihilism, estetik, längtan, cynism, bortträngning, opportunism, självbedrägeri. provokation eller vad som helst annat.

Och nu är jag ännu mer förvirrad än när jag började skriva denna post. Säkert nyttigt för mig. Som försöker förstå allt. Och påstår att jag är trött på ord....

Att åka tåg

Att åka tåg är härligt, även när gråvädret är kompakt. Man befinner sig i en zon liksom utanför tiden, man kan skriva, tänka, lyssna på musik... att åka tåg borde vara billigt, lättbokat, smidigt... Jag hann skriva ner en hel del ideer för ett hemligt (naturligtvis) projekt som kanske blir verklighet på Göteborgsoperan 2012 (I will say no more).
Roligt var också att ta en massa foton ut genom tågfönstret... mindre roligt att komma fram till ett regnblaskigt Karlstad där solen lyste med sin frånvaro... vidare sedan med buss till den lantliga ort där jag ska gå på kurs (handledning och fördjupning i Zen Coaching). Ser fram emot att träffa gamla kurskamrater från grundutbildningen och få höra norska talas igen...

Your mind is bigger than...

I söndags hade jag förmånen att vara inbjuden att uppleva den här filmen, och sitta i samtal efteråt med regissören Cecilia Neant Falk och Suzanne Osten, om inspiration och/eller andlighet i konsten. Den sköna stämningen sitter fortfarande kvar.... Nu ska jag snart springa till tåget, ska iväg på kurs i en vecka (försöker skriva några rader i bloggen ibland, hoppas jag... Men, i alla fall, mer om filmen/projektet finns på www.yourmindisbigger.com
Visas på Zita i Sthlm varje söndag kl tre!!!

Ord, ord, ord...

Livet är fullt av paradoxer. EN sådan handlar, för mig, om ord. Mitt yrke är att vara, hur ska vi säga, PETIG med ord. Jag väger dem på guldvåg. Och så ska det vara - annars inga böcker.

Problemen börjar när jag försöker tvinga in andra i samma petighet. Jag blev påmind om det när jag häromdagen, tillsammans med en annan person, skulle förbereda en presentation vi ska hålla tillsammans. Jag började genast ha synpunkter på min medpresentatörs tänkta ordval, och såg snart ett välbekant pressat uttryck i hans ansikte. Något liksom slocknade...

Jag säger strängt till mig själv: "Kom ihåg att ord är otillräckliga, du bör vara medveten om det. Bli inte som en husbyggare, som inte upplever det vackra trädet för att det bara får honom att se det som golvplankor."

Ja, ord är inte allt. De kan vara det som befriar - men också det som stänger in och begränsar. Livet är mer än ord; jag blir påmind om det varje gång jag träffar en särskild och underbar flicka "med särskilda behov", som bara kan säga några få ord men har en otrolig förmåga att kommunicera och beröra - ja, förlösa - andra med sin känslostyrka och fysiska närhet.

Å andra sidan: i vissa situationer kan vårt sätt att använda ord vara det som skapar - eller löser upp - konflikt och aggression. Det är därför jag intresserar mig för Nonviolent Communication (www.friareliv.se).

Slutligen, apropå både gårdagens (om brev) och dagens tema: en gång fick jag brev från en låtskrivare som ville använda delar, dessutom omtolkade, av texter han hittat i mina böcker som texter till den egna musiken. Han var redan på väg in i studio, men nån hade antytt att ett tillstånd från mig kunde behövas. Ärligt talat hade han gjort rena pyttipannan av mina texter, och hällt sin egen ketchup över anrättningen. Jag undrar vad han hade sagt om jag hade handskats på samma sätt med musik: "Jo hörrö, jag håller på och spelar in din låt här, men jag kör den i lite olika takt, och här lägger jag in ett d för det låter gladare än d moll. Ja vill känna mej friiii!"

Grejen är väl att ibland MÅSTE man vara petig, ibland öppen. Gäller bara att veta när. Jag läser just korr på höstromanen och säger HEDER åt min redaktör som är nästan petigare än jag - vilket jag hoppas gör att hon har tålamod med MIN petighet.

Böckerna på fotot ovan innehåller viktiga ord som jag känner att jag vill läsa - men just nu behöver jag undslippa ordens tyngd och ägnar mig istället åt bloggande. Och åt att fotografera vissna tulpaner, som kan vara helt otroliga, ibland blir de vackrare än de var som nyutslagna..

Brev... och andra brev

Jag blir oftast glad när jag får brev eller mail. Oftast har brevskrivaren integritet och vill berätta om sitt liv och ev. läsupplevelse UTAN att komma med underliga antaganden, projektioner och önskemål beträffande MITT liv och uttryck.

Ett visst slags brev av mindre uppiggande slag får jag ibland. Fick ett häromdan. Det börjar med ett personligt, för att inte säga närgånget, tilltal, ungefär som om jag vore brevskrivarens intima vän. Sedan följer lite högstämt smicker varpå brevet går över i projektioner och fortsätter med en livsberättelse och en Sanning (som jag, adressaten, förmodas köpa om jag nu inte vore så RÄDD som brevskrivaren antyder att jag är) samt en Lära som säkert är lika användbar som många andra läror och en Teori, säkert användbar även den, som jag, just jag, bör hjälpa brevskrivaren att sprida.

Ja, alla människor har något att bidra med och alla har sin sanning, kanske missförstådd, kanske så livräddande som personen tror. Åtminstone för någon eller några. Så långt är jag med. Men när någon som knappt har träffat mig (eller inte alls) anser sig ha Sanningen om MIG, så känns det... ja, just påträngande (en reaktion som brevskrivaren säkert skulle tolka som att "hon är rädd för sanningen om sig själv", och sådär kan det hålla på i evighet sedan).

Nå, att tro att vi vet en massa om andra, som de är för "rädda" för att hålla med om, är väl en ovana som vi alla håller oss med ibland. Vi tror att vi "hjälper" den andra personen genom att ge henne/honom en analys av hur hon/han fungerar, och, underförstått, vad hon/han borde ändra på. Sånt har självklart jag också hållit på med, och faller fortfarande ofta in i det. Ni vet, man talar, gärna i förtäckta ordalag, om för någon hur rädd, inskränkt och dum den är. Och förväntar sig då att personen ska svara: "Tack för att du påminde mig, jag ska genast bli mer öppen, vidsynt och klok!" ?????? Jag rodnar när jag tänker på vissa Analyser jag själv skrivit till folk i min dag.

Om jag nu berättar om påträngande brev jag skrev i tonåren till mina rockidoler (som de säkert slapp läsa) så ligger det lagom långt bort i tiden (typ fyrtio år) för att kännas opinsamt.
"You know where all the roads meet, you can´t escape your fate" påpekade jag t ex i en dikt/sångtext sänd till Carlos Santana. Nu har jag glömt vad hans "fate" skulle vara (kanske att träffa mig, fjorton år och iförd vampyrtänder knådade av tuggummi?) , men jag minns att breven ofta innehöll psykedeliska porträtt i akvarell av idolerna. Men jag var fjorton ju. Eller möjligen femton...

Edelfeldts modeblogg

Jag har rensat i garderoben och lagt ett antal vårplagg i orealistiskt små storlekar i en påse och låtsas att de inte finns. Jag har införskaffat ett antal nya plagg i intressanta utföranden men mindre åtsittande snitt. Jag har gjort det för att slippa leva enbart på morötter och vara irriterad hela tiden.

Dock: klänningen på bilden, som jag tycker mycket om, kommenterades sålunda av Taxmannen: "Den ser ut som en gardin."
Då han såg minen jag hade, la han till:"En sån där femtiotalsgardin."
Och med ytterligare en blick på mitt ansiktsuttryck avslutade han: "Såna där femtiotalsgardiner kan ju vara väldigt fina."

Nåväl. Jag tror att han har en övervägande positiv inställning till mig. Och såna där femtiotalsgardiner ÄR ju faktiskt fina. (bilden nedan visar dock detaljer av klänningen).

Mer om färger...och apor...

Pennlådan som gör mig hög - Faber-Castells "Polychromos" ljusäkta kvalitetspennor. Att skissa fritt med dehär färgpennorna - etthundratjugo stycken! - känns som frihet och jag blir glad bara jag tänker på dem! (kanske borde den här bloggen heta "Edelfeldts bildblogg" just nu eftersom jag för närvarande håller på mera med bild än text, vilket ofta avspeglas här.)

På bilden kom också ett litet aphuvud med (se även nedan). Det är av Torsten Molander och den lilla apan (Rhesus? Babian?) fann han i Zoologiske Have i Odense, Danmark.
Torsten gör extremt fina skulpturer och bilder, ofta av just apor och alltid med förebilder ur verkliga livet, som han verkligen ser till att våglängda in sig på. Se www.torstenmolander.se/

Om honom berättas att en gång, när han tecknade av en lydigt poserande gorilla i en djurpark, sagda gorilla plötsligt fick en speciell glimt i ögat, varpå den lämnade den plats där den suttit - och en lång arm sträcktes ut efter Torstens block som gorillan sedan försökte använda sig av på samma vis som Torsten hade gjort, uppenbarligen för att han ville porträttera Torsten?

Jag har hört storyn i andra hand och jag vet att örebro-konstnärer läser den här bloggen så kommentera gärna om jag missförstått något...

Det fina lilla aphuvudet berör mig starkt, det är så ömsint gjort och även jag har ett gott öga just till apor!

SOOOLEN!

... skiner in på röran och dammet hemma hos mig....



...på Hundens nos.....



...och på gardinen! Känns som om man laddas av ny energi!!!! Skönt!

Mer kärnkraft, nej tack!

Fick nedanstående text från vännen Eva Moberg med kommentaren "för spridning" och sprider den gärna....

FYRA LÖGNER OM KÄRNKRAFTEN
Kärnkraften har ända från början drivits fram med hjälp av lögner. Här ett urval bland de senaste:

1. KLART LÖFTESBROTT
I alliansens valmanifest från augusti 2006 står: "Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer inte att upphävas under mandatperioden." I regeringsdeklarationen från oktober 2006 står: "Förbudet att uppföra nya reaktorer kommer att bestå."
Våren 2010 försöker regeringen driva igenom en lagändring för att släppa fram nya kärnkraftbyggen i Sverige.

2.KÄRNKRAFT SKADAR KLIMATET
Motivet för de nya planerna uppges vara omsorg om klimatet. Kärnkraften påstås vara koldioxidfri och minska hotet om global uppvärmning. Detta är osant. Kärnkraftens livscykel - med uranbrytning, anrikning, transporter, avfallshantering mm - släpper ut mycket koldioxid. Dessutom bidrar kärnkraften till uppvärmningen genom att reaktorerna oavbrutet släpper ut mängder av upphettat kylvatten i hav och floder. Oberoende forskning (Stanford University) har ingående jämfört nio energikällor ur klimatsynpunkt och placerar kärnkraft i botten tillsammans med kolkraft.

3. "FÖRTIDA" BLEV ALLTFÖR SENTIDA
Alla försök att förverkliga beslutet om avveckling till 2010 har stoppats med argumentet att den skulle bli "förtida". Nu är det 2010 och reaktorerna blir uppenbart allt skröpligare. Då blir detta ett argument för att pumpa in ytterligare något fyrtiotal miljarder för renovering. Det förflöt bara några dagar mellan talet om "förtida" och talet om åldrade verk i trängande behov av mer pengar.

4.NOTAN GÅR TILL SKATTEBETALARNA
Inget land har hittills klarat kärnkraften utan statssubventioner. Men för att få med Centern i energiöverenskommelsen lovade alliansen att endast privat kapital, inte en enda skattekrona, ska satsas i nya reaktorer. Redan 21 jan i år upplyste chefen för SSM (Strålsäkerhetsmyndigheten) att nya reaktorer kräver statliga investeringar samt omkring 60 nya tjänster.

FYRA SANNINGAR OM KÄRNKRAFTEN

1. DET ÄR MYCKET BRÅTTOM
Före 2030 måste en stor omställning redan ha ägt rum för att bromsa den globala upvärmningen. Det tar minst 15 år att få fram ett nytt kärnkraftverk. Världen har idag 436 reaktorer varav de flesta kommer att stängas före 2030. Även om man mot alla odds skulle lyckas få fram 280 nya verk till 2030 skulle detta bara ersätta dagens kärnenergi och inte ett enda kolkraftverk. Och då hade man fått satsa gigantiska summor som istället kunde ha gått till de förnybara källorna, som avsevärt snabbare hade gjort skillnad för klimatet.

2. KÄRNKRAFTEN ÄR I VÄGEN FÖR UTVECKLINGEN
Sverige har mest el per capita från kärnkraft i världen. I länder där kärnkraften inte har varit ett så starkt hinder har den förnybara energitekniken tagit fart. Tyskland har el från vindkraft som motsvarar elproduktionen från alla svenska reaktorer. Spanien och Irland får ca 40% av sin el från vindkraft. Nya studier visar att Sverige år 2030 kan ha ett betydande elöverskott ÄVEN MED AVVECKLAD KÄRNKRAFT, nämligen om vi - förutom vattenkraften - satsar på effektivisering, vindkraft, solel, biokraft, jordvärme och vågkraft.

3. AVFALLSFRÅGAN ÄR OLÖST
Ännu efter 60 år finns ingen internationellt godtagbar lösning i sikte för slutförvaring av det använda, högaktiva kärnbränslet. Istället produceras oavbrutet alltmer. En miljondels gram inandat plutonium räcker för att skapa cancer. Detta avfall är ett brott mot framtiden och produktionem av det måste givetvis upphöra.

4. DEN POTENTIELLA BOMBEN
Genom kärnkraftspridningen pådyvlar vi framtiden en ständigt ökande risk för nukleär terror och kärnvapen-användning.

MED VILKEN RÄTT GÖR VI ALLT DETTA MOT KOMMANDE GENERATIONER? Frågan ställs aldrig numera i våra större medier. Där råder sen 20 år nåt slags tystnadens samförstånd. Allmänheten hålls i okunnighet om kärnkraftmotståndet i andra länder och om alternativens enastående utveckling.

Du som vill ta del av andra fakta än dem kärnkraftindustrin tillhandahåller - sök på nätet i andra källor. Till exempel via:
www.folkkampanjen.se
www.mkg.se Miljöorganisationernas kärnavfallsgranskning
www.nejtilluranbrytning.nu
www.milkas.se Miljörörelsens kärnavfallssekretariat
www.greenpeace.org/sweden (skriv "kärnkraft" i sökrutan på deras hemsida)
www.naturskyddsforeningen.se (skriv kärnkraft i sökrutan)
www.dagbokmotatomkraft.blogspot.com
www.slmk.org/larom/ Svenska läkare mot kärnvapen

Berns var en power spot...

...i söndags kväll när Rickie Lee Jones var där. Ingen har en pipa som hon, den är som en exakt stråke som spelar mot raka strålar av mångfärgat ljus, ibland nästan trumpetande gäll, ibland gnisslig, ibland mild och ömsint stjärnevacker. Och musikaliskt; förmågan att göra mycket av det sparsmakade och ibland rent av rått enkla, genom att allt ligger på exakt rätt ställen, med exakt rätt klang och avvägning. Från de sköraste ballader till det experimentella till det grunge-artade. Suveräna medmusiker hade hon också. Videon jag ville lägga här gick inte att bädda in men finns att se på http://www.youtube.com/watch?v=Npa-chtOCtA
Och egentligen hade jag velat lägga in "Sailor Song" (som exempel på Rösten) men den fanns inte. Finns kanske på Spotify...

Pojkar och flickor

Jo (an kommentarer till föregående inlägg). Jag håller med om att det finns en "hetskampanj" mot rosa som jag ABSOLUT inte vill delta i... Det finns definitivt större anledning att oroa sig över "pojk-stuket". Leksaken ovan fotograferade jag i en leksaksaffär i Södertälje, i pojkavdelningen, där den stod tillsammans med många liknande figurer. Man kan fråga sig vad som s a s händer när monstret ovan träffar de två varelserna nedan, som jag fann i "flickhyllan"... Heja "Titt-myran" och de daghem/skolor som jobbar för att motverka dumma & stereotypa könsroller...

Finns det "fula" färger?

Som bildmakare är man ju intresserad av linje och färg (bland annat). Jag har tidigare mest haft en renodlad tecknares förhållningssätt till färg (=färgläggning) men under det senaste året eller så har en ny upptäcktsfärd börjat. Den gäller både HUR man lägger på färg och själva färgnyanserna i sig - vad händer med dem när de samspelar, vad associerar jag dem med, vad väcker de för känslor, minnen etc?

Att iaktta färger i min omgivning är ständigt spännande. Och att försöka se något intressant i varje färg. Men det verkar som om vi alla har åtminstone NÅGON färg som vi inte gillar - vilket kan vara obegripligt för den som gillar den.

Elvaåringen utpekade en husfasad i ockragult som ful i färgen (kanske för att den kan upplevas som "smutsig"; det är ju en jordfärg). Själv associerar jag den med solvarm sand om kvällen, sockerkaka, gamla muralmålningar, kasbahs i Marocko mm.

Färger som jag däremot kämpar hårt för att gilla är vissa av dem som förekom i åttiotalsmodet (och i åttiotalsretromodet som hänger sig kvar här och där) ett slags grönt, blått, cerise och lila som för mig har en "död och platt", "industriell", "mekanisk" klang, ett slags brist på vibration. Det är färger som liksom tar kål på allting annat i närheten, och med fördel kan användas på sånt som ska synas (den gröna finns t e x gärna på containers) Säkert finns det en kemisk (eller snarare fysikalisk) förklaring till "dödheten" i sådana färger. Vore intressant att veta!

Ville med detta bara säga hur kul det kan vara att reflektera över sitt förhållande till olika färger, varför gillar man dem eller ej, vad associerar man dem med, vad händer när de träffar varann? En angelägenhet för färgnördar kanske (ni andra får ursäkta).

Nedan ett utsnitt av flaskorna på Quality Hotel i Södertälje där vi var på en liten sportlovsvistelse med barnen (Tom Tits Experiment och allt det där). Ett trevligt hotell. Med märkliga färger (hotellmatta ovan). Ja ni har redan gissat det: kameran i mobilen, den som jag INTE ville ha, har gjort mig till experimenterande FOTOSLAV. Rimmar ju bra med färgutforskningen i och för sig. Inget ont som inte har nåt gott med sig.

Tecken i tiden

"Vi hade otillräcklig kunskap", och "Vi har underskattat svårigheterna" och "Man har antagit saker som inte gällt" säger ansvariga på svenska kärnkraftverk om funktionen på ventiler, pumpar mm (se DN idag).

Låter ju betryggande. I synnerhet när det som en gång, på det sjuttiotal som vi gamla stötar minns, var en livaktig protestvåg mot kärnkraft nuförtiden - som så mycket annat från sextio- och sjuttiotal - har reducerats till designdetaljer. Nu på rosa plastankor. Och - ursäkta att jag säger det - i troligen miljöovänlig plast.

Eller ska man se ankorna som ett tecken på att en ny allmän protestvåg är i annalkande (an-ankande?)?

Vid närmare eftertanke... alla dessa ANKOR!!!! Man skulle kunna tro att det är ankans år istället för tigerns. Jag tycker mig ha sett plastankor med militärcamouflagemönster också. Kanske ett tecken i tiden även det, helt moderiktigt eftersom svensk vapenexport slår nya rekord.....

Tand för tunga?

Skulle beställa tågbiljetter och SJ´s växel hade tydligen brakat ihop under vädertrycket, för det gick inte att komma fram. Efter flera fruktlösa försök tog jag skeden i vacker tass och åkte in till Centralstationen med t-banan, där följande förtjusande samtal mellan två damer i sin bästa ålder utspann sig:

Dam A: Svante ha samla ölburkar, han har fyra fulla kassar. Ja sa åt han å inte kasta dom utan ta dom ti affärn å panta dom, de blir ju mycke pengar, han ha samla sen före jul. Ja menar, han kan ju gå två gånger med dom om han tycker de e mycke å bära.
Dam B: Eller ta två i varje hand. Kassar menar ja. Hur mycke pant e de man får? Skullerom inte höja?
Dam A: I oktober. Höjerom från femti öre ti en krona.

Det är här jag får VÄLDIGT svårt att inte lägga mig i. Jag vill säga, att om Svante väntar med att lämna in och istället samlar ända till i oktober, har han troligen tio kassar och storkovan. Tänk vad man kan tjäna pengar på att dricka öl!

En annan gång kunde jag inte hålla tyst. Där satt två män som samtalade med varandra på svenska, dock gav intonationen vid handen att de kom från några andra länder, tydligen inte med gemensamt språk.
Man A: Du ska inte tro på dom där mullorna, dom vet ingenting.
Man B: Men du får fyrtio vackra kvinnor när du dör!
Man: Det påstår mullorna ja. Det tror inte jag.

Varpå jag upphov min röst - jag KUNDE inte låta bli - och frågade, med huvudet på sned, om rättrogna kvinnor fick fyrtio vackra män när de dog.

De skrattade så gott. Mitt problem är att jag fortfarande inte riktigt vet åt vad.

Isdös det är synd om?

En ständig källa till förundran är frågan om vilka bloggteman som inspirerar till kommentarer. Jag känner en rolig och verbal bloggare (http://kretiochpleti.wordpress.com)som då och då återkommer till temat "Saker det är synd om", med inlagt foto. För ett par dar sen introducerade hon temat "udda strumpor" under den rubriken, och fotot föreställde övergivna strumpor på en tvättstugubänk. Hittills har hon fått trettio (!) kommentarer. Temat tycks inspirera på ett närmast hypnotiskt sätt (ge din komentar även du!).

Hade jag vetat detta om ämnet, hade jag engagerat mig på ett helt annat sätt i strumpbranschen, kanske forskat i "klonering av udda strumpor" eller startat "strumpkontaktförmedling".

Mitt bidrag till temat "Saker det är synd om" syns ovan. Jag passerade det igår kväll. Smutsiga snöhögar som är fula, som alla hatar (utom fotografer med gotiska böjelser) och som är dömda till förgängelse (ev. först framåt augusti dock; jag minns nämligen tydligt min mormors "isdös", ett isblock som höggs ur sjöisen om vintern, lades på skuggig plats och beströddes med sågspån. Där hölls sedan maten kyld hela sommaren).

Nedan finner ni starten på min ev. fotoserie "Övergångsställen man minns (i synnerhet om man inte äger ett par gummistövlar)".