Kommande ämnen

Hinner inte skriva något mer på denna sidan nyår. Kommande temata: Vampyrer, Mobbing och Självlärd Folkkonst. Samt annat som kanske drabbar mig i ögonblicket. Gott Nytt År på er och ta hand om er därute i den gnistrande vinterkylan! (Själv bär jag dubbla lager antroposofiska långkalsonger samt en alldeles för stor röd mössa som liknar en jordgubbe med punktering. Av någon anledning får den expediter i affärer att tro att jag är utländsk. Vilket land tror de att jag kommer från? Elsabeskowistan?)

Snart nyår...

Snart nytt år... har aldrig gillat nyår... det är något pompöst och aningen ångestridet över denna högtid, där vi låtsas att något tar slut och något nytt börjar (förstå mig rätt, jag TROR att något nytt kan börja, men min erfarenhet är att Det Nya börjar när vi är ordentligt färdiga med Det Gamla, vad det nu är, och då börjar det liksom av sig självt, man märker plötsligt att "Wow, nåt nytt har börjat, jag har fått tillgång till ett nytt synsätt, en ny känsla, ett nytt intresse!" Så är det i alla fall för mig; ingenting kan forceras som inte redan är på väg. Fast man kan förstås uppmuntra sånt som är i sin linda, eller snarare fira det...)

Nyår: Nyårslöften. Nyårsfylla. För mycket Nyårsfyrverkeri. Och i tidningarna ska det göras listor, utnämnas "årets snackisar" och sammanfattas Vad Som Var Viktigast, i synnerhet när det som nu är nytt tiotal. Jag drar mitt strå till stacken genom att utnämna Årets Sorgligaste Fiskansikte, se bilden. "The Blobfish" blir säkert aldrig programledare på TV eller ens "snackis", men i sitt rätta element trivs den säkert och lever ett utmärkt liv. Precis som jag tänker göra på nyårsafton genom att slöa hemma tillsammans med En Stackars Karl Med Bihåleinflammation.

Ska tillägga att jag upplevt några utmärkta nyårsaftnar en bit bort från stan, på en kursgård med alternativt nyårsfirande - ingen alkohol men god mat, maskerad, konserter, fri scen och allt möjligt annat skoj och meningsfullt. Tvåhundra ljuslyktor släppta mot natthimlen istället för fyrverkerier. Och nyårslöften, eller snarare önskningar inför det nya året. Men i år blir det soffan. Känns helt rätt. I synnerhet som det visst ska bli svinkallt.

Mera Bach

I serien "formidabla sångerskor" har turen nu kommit till Nathalie Stutzmann. Men det står var och en fritt att fortsätta gråta till Paul Potts (se inlägg 14 dec, "Mer musiksmak") om behovet kvarstår. Vi kan dock rekommendera detta som ett alternativ.

Annandagsintelligens

Vilsamma juldagar, samt fina och användbara och lagom många julklappar. Hjärnan känns dock som om den består av Janssons frestelse, varför jag kommer att tänka på... intelligenstester.

När jag var en vässad tolvåring gjorde jag tillsammans med en likasinnad kompis frenetiskt uppgifterna i två intelligenstest-böcker, en röd och en grön, som stod i alla bokhyllor på den tiden; jag tror de hette "Är Ni intelligent?" Vi var båda så extremt motiverade att vi uppnådde mycket höga poäng, intelligenskvoter kring 148.

Då jag för ett par år sedan råkade på ett liknande test i en tidning visade sig min IQ vara nånstans kring 70, antagligen för att jag upplevde uppgifterna som poänglösa och började tänka på andra, intressantare saker. "Intelligenstester är nog inte din starka sida men du har säkert många andra trevliga egenskaper" läste jag bredvid mitt resultat.

Efter ett liv där jag, i tur och ordning, fåfängt försökt lära mig måla som Leonardo da Vinci, lära mig ungerska flytande, förstå alla aspekter av Objektsrelationsteorin och varit väldigt sugen på att plugga hindi, har jag äntligen förstått värdet, i MITT liv, av att vila ibland - kanske så fort upptäckarivern förvandlas till hopbiten prestationsstress. Nyfikenhet, vetgirighet och upptäckarlusta är verkligen roliga egenskaper som gör livet rikt. Men aldrig mer tänker jag gå med på att inordna mig i någon annans definition av "intelligens".

Se nu bara på den resoluta musen på bilden ovan. Den har fattat ett och annat. Jag är säker på att den är bra på att sy balklänningar också....

Julpyssel

Tro det eller ej, men Dessa Chokladmöss Har Jag Tillrett! Det måste väl ändå ses som det yttersta beviset på Lättsamhet (se tidigare inlägg). Dock undviker jag vetegluten så istället för smulade chokladkex/kakor använde jag glutenfria digestivekex vilket gör att de smakar... ja, KEX, då. Å andra sidan nänns man ju knappt äta de gulliga små liven... (om en vecka möglar de och blir dessutom luddiga).

Även Karlen var barnsligt förtjust i pysslandet och åstadkom under glada utrop (trots avancerad snuva) mängder av knäck och chokladgodis, medan elvaåriga Clever (hennes blogg-alias här) visserligen under värdiga former gjorde lite rischoklad, men mestadels satt seren i soffhörnet och begrundade Vampyrer (ett ämne jag ska återkomma till, alltså Vampyrer - Clevers integritet ska jag i fortsättningen försöka respektera, eftersom jag inte alls vet om hon vill figurera i blogg).

Här följer recept på lättsamma möss:
Ingredienser: 28 g choklad, helst mörk. 3/4 dl creme fraiche, 2 1/2 dl smulade chokladkex/kakor, 24 silverpärlor(av socker), 24 mandelspån, 12 små bitar kolasnöre, kakaopulver.
1. Blanda choklad och creme fraiche i en skål (i hett vattenbad) med en gaffel. 2. Tillsätt 2 1/2 dl smulade chokladkex/kakor och blanda väl. 3. Låt stelna. 4. Täck ett fat med kakaopulver. 5. Gör tolv bollar av vardera 1 matsked smet, forma till möss och rulla dem i kakaon. 6. Sätt dit ögon, öron och svansar (silverkulor, mandelspån och kolasnöre). 7. Förvara i kylskåp, högst en vecka.

Slutligen, såhär dan före dan: vill ni se hur Tomten egentligen ser ut, finns han (21 dec) på kretiochpleti.wordpress.com
Vad fotografen än påstår, tror jag att detta är den gamla griniga tomte som förr bodde under förstutrappan och direkt dödade den enda kon om han fick bränd gröt på julafton. Vad han gör i dessa tider vet jag inte: slår ut internetuppkopplingen????

Presenter man inte vill ha

Hoo hoo på er, idag är det TISDAG. Den 22:a dec. Och jag tar tillfället i akt att vara riktigt gnällig såhär ett par dar innan julgemytet måste brista ut. Det gäller PRESENTER. Det gäller ERBJUDANDEN. Häromdagen blev jag stoppad av en kille som absolut ville pracka på mig ett tele2-abonnemang. "Du får en PRESENT!" vädjade han.

Någon mer än jag som håller på att få spatt på allt oönskat "bonusmaterial" som erbjuds oss istället för god service? Priset tar SL, Stockholms lokaltrafik, som just nu använder en del av de pengar de fått in på sina hutlösa biljettpriser (förmodar jag) till att sätta upp jättestora affischer där de TACKAR oss för att vi reser miljövänligt och erbjuder oss tack-presenter i form av gratis nedladdning av diverse ljudfiler. Vad kostade alltså den kampanjen? Vem blir jättejätteglad av presenterna och får en liksom mysigare bild av SL?

SJ, ett annat mysföretag med hutlösa priser, har länge erbjudit oss "flexibilitet" (ja, de är fräcka nog att kalla det så) i form av ett biljettprissystem där den som vill ha en någorlunda billig biljett dels bör vara ute i orealistiskt god tid, dels måste acceptera att den billigare biljetten inte kan bytas om planeringen ändras eller sjukdom utbryter. Tack för presenten (och alla de mysiga erbjudanden som hör till PRIO-kortet, och de två koder som man måste hålla reda på för att utnyttja de hopsamlade PRIO-poängen till en resa).

Ve oss som är urgamla nog att minnas hur det var när man fick god service istället för presenter. Det verkar som om den här trenden har kommit för att stanna, och jag kan se en framtid när fler och fler hakar på den! Varför inte hyresvärdarna? En dag kommer du hem och i din trappuppgång sitter en glamorös affisch: "Vi har höjt din hyra med 300 kronor och vill nu tacka för att du väljer att bo kvar hos oss. Därför vill vi gärna ge dig en julklapp. Välj själv:
1. En praktgädda i gummi som sjunger "Helan går".
2.En spindelmannendräkt i storlek 120.
3. En helårsprenumeration på valfri pokertidning.
4. En årsförbrukning foder till vandrande pinnar.

Vad beträffar "Posten" så väntar jag mig att nästa steg efter brevlådornas nedmontering och helgtömningens avskaffande ska bli "Flexibel Självutlämning", dvs man får hyra en cykel i postens färger och själv dela ut sina försändelser. I present får man en nerladdning av virtuella presentkartonger, omslagspapper och snören att slå in sina virtuella julgåvor i. Sugen på virtuell julchoklad, någon?

Dan före dan före dan före dan...

För alla som misstänker att det är Krampus, och inte Jultomten, som kommer att uppmärksamma dem på Dopparedagen, infogar jag följande video med den formidabla Magdalena Kozená, som sjunger "Kommt, Ihr Angefochtnen Sünder" (Bach). Kom ni anfäktade syndare, typ. Tycker att hon har en mycket uppiggande framtoning, något att ta med sig i den (eventuella) julhandelshysterin...

Barnuppfostran

Såhär i juletider kan jag inte undanhålla er en bild av KRAMPUS. Han åtföljde förr i tiden Jultomten (St Nicholaus) i den tyska/österrikiska jultraditionen, och hans funktion var att ta hand om de barn som INTE hade varit snälla. Han är rikt företrädd på gamla julkort, och det är lätt att föreställa sig vilken skräck han måste ha väckt. (för fler bilder, se //images.google.se/images?client=firefox-a&rls=org.mozilla:sv-SE:official&channel=s&hl=sv&source=hp&q=krampus,+pictures&um=1&ie=UTF-8&ei=-WAuS7ztE8jP-QaSt_2CBg&sa=X&oi=image_result_group&ct=title&resnum=1&ved=0CB8QsAQwAA

Man kan betrakta bilden och inse att det har gått framåt. För att ytterligare stimulera till framåtgång i frågan rekommenderar jag med förtjusning en bok om ett vettigt förhållningssätt till barnuppfostran (fjärran från hårdnypade nannies och ensamma skam-rum, straff och belöning) av den holländska författarinnan Justine Mol. Läs om den på http://soulbooks.blogspot.com/2009/11/kommunicera-med-tillit-lat-barnen.html

Mulla Nasruddin....

...är en figur som sedan gammalt dyker upp i historieberättandet i de arabisk- och persisktalande delarna av världen. Han skildras ofta som en lite "dum" typ, och kan t ex användas för att antyda eller avslöja sanningar om överhet, opportunism och om omedvetenhet hos oss människor i största allmänhet. Vem som vill kan hitta på historier om honom.

Så det har jag också gjort (även om jag blev lite häpen när han plötsligt damp ner i mitt eget huvud häromdan). Såhär:

Mulla Nasruddin lyckades komma in på universitetet (Gud allenast vet hur). Där fick han en karismatisk och känd lärare, X, och ett helt nytt batteri av åsikter och synsätt. När han sedan träffade folk på stan brukade han t ex påpeka för dem att de alla var fria individer som inte borde vara beroende av auktoriteter. Någon frågade honom vad han menade med det och Nasruddin svarade beredvilligt: "Det är min store lärare X som har sagt det och jag håller verkligen med!"

Det var allt för idag (som för övrigt är LÖRDAGEN den 19:e december. Jag vet inte hur man ändrar på bloggens tidsangivelser som tycks gälla en helt annan zon än Sverige). Det är snart dags att åka hem till karln och baka pepparkakshus och göra miljoner chokladmöss tillsammans med honom och hans livaktiga döttrar. Yihaaa, julpyssel!!!!

Debattfrustration

Såg programmet "Debatt" igår. Jag tittar ganska sällan på TV och har med åren blivit alltmer grinig (läs frustrerad) över vad TV-mediet, troligen, gör med människobilden. Här kritiserar jag inte programledaren, som jag tycker gör ett utmärkt jobb inom den ram hon har att verka i; nej, jag kritiserar själva program-idén.

Det kan ju hända att jag är en gammal stöt med underliga preferenser, men jag tycker såhär: i debattstudion sitter ett antal människor som alla har många erfarenheter och insikter av skilda slag. I den mån deras åsikter ibland kan verka underliga, och strida mot ens egna, skulle personerna säkert vid närmare förfrågan visa sig ha varit med om saker som gjort att de har just de åsikterna. Att fråga efter sådant kallas "fördjupning" och sådant hinns oftast inte med i TV.

Poängen med "fördjupning" är ju att även människor med motsatta åsikter kan framstå som just mänskliga och ev. kapabla att föra ett samtal som inbjuder till dialog... och i regel är det där som saker och ting kan börja bli intressanta att lyssna till. I dialog kan människor få nya insikter.

I TV-debatter, i synnerhet med många deltagare, hinner tittaren precis få vittring på något intressant hos den just då talande - en livshistoria, en personlighetsmelodi, en unik insikts- eller associationsräcka - och sedan var det dags för nästa halvminutslånga inlägg från någon annan.
Förutom att detta är frustrerande att lyssna till skapar det möjligen också en människobild där man rappt förväntas svara på de mest intrikata frågeställningar, helst utan bisatser eller tvekan. Vi riskerar att eftersträva en bild av oss själva som ett slags juke-boxar, som snabbt ska leverera en lättsorterad enminutsmelodi då någon trycker på knappen.

"Vem ÄR du?" frågar någon och vips ska vi svara. Och gäller det åsikter, ska vår åsikt lätt kunna hänföras till det ena eller andra lägret och sedan användas som bränsle i den fortsatta tuppfäktningen.

Eftersom jag själv har varit med i TV-program av kulturellt slag med flera deltagande, kan jag avslöja att de samtal som förs mellan deltagarna i logen före programmet kan vara bråddjupa i jämförelse med dem i rutan, där alla vet att de har ungefär en och en halv minut på sig.

Och det går igen i andra sammanhang. Vem är du? Svara fort, helst i en faktaruta. Jag skulle önska att någon tillfrågad la huvudet på sned och svarade med maximal eftertanke och många hummanden: "Hur menar du? Liksom ur biologisk, psykologisk, filosofisk eller kanske beteendevetenskaplig synpunkt? Ur genus-perspektiv? Eller ur metafysisk synvinkel? Menar du nu i ögonblicket eller liksom historien om mig? Eller syftar du månne på mitt innersta varande, som eventuellt är en gåtfull aspekt av ett större kosmiskt medvetande bortom orden?"

Tja-a, nu gjorde JAG det; svarade så (jag brukar försöka köra den linjen lite grand men blir aldrig citerad då). I en blogg har man makt över sin image. Eller vad det nu är man har makt över...

ps. Tilläggas bör, att det givetvis finns människor med så riskabla åsikter att de bör beredas minimal exponering - eftersom den som får exponering också får anhängare. Men det är en annan fråga...

AVAAZ - en smula hopp

Nåväl, den här petitionen mot Köpenhamnslättjan tycks göra nytta i alla fall...
Om du vill, kan du signera på http:///www.avaaz.org/en/save_copenhagen

Miljön (inte så lättsamt)

Vaknade och såg framsidan på DN, ett foto av kravallpolisryggar, en massiv insats mot protesterna utanför klimatmötet i Köpenhamn. Tänkte: så ser maktens ansikte ut (bortvänt, uniformerat) medan ansvaret för en förändring lämpas över på medborgarna; det är deras "val" som avgör framtiden - försöker politikerna få oss att tro.
Så vi sopsorterar vidare... betalar våra pengar till Greenpeace och skriver på Avaaz listor.

Under tiden gnuggar den "miljövänliga" kärnkraftslobbyn händerna, och "klimatmöten" blottar den till synes oöverstigliga klyftan mellan den rika och fattiga världen (och alla dess komplikationer, som handlar om mer än fattigdom och rikedom). Det som inger hopp ÄR möjligen att miljörörelsen börjar bli en massrörelse. Och tydligen var polisen i Köpenhamn ovanligt "snäll" läser jag. Men vad var det de skyddade? Ska vi kalla det "maktens inhägnade letargi"?

Nej, jag var alltså inte där och demonstrerade. Finns det andra sätt att säga sin mening? Jag återkommer nu till den där ensliga protestaktionen som jag envisas med sen tre år. Att jag inte flyger, alltså. Den verkar absolut inte ha någon inspirerande effekt på folk. De tycker mest att jag försöker ge dem skuldkänslor, de surnar till och påpekar att t ex tillverkningen av en soffa förgiftar miljön mer än en långflygning. Nå, jag har sagt i radio att jag inte flyger, och även om säkert ingen minns det, känns det nesligt att släppa den protesten...

Men det mesta man kan göra känns rätt futtigt. Sen är jag lite miljöskenhelig också. Jag åker gärna bil med min kille (istället för att hälla socker i hans bensin???) dessutom väl medveten om att han inte alls skulle kunna fixa sitt jobb och sin inkomst utan bilen... Jag färgar håret med otäcka färger (det är egentligen kritvitt) mm mm.

Jag äter dock inte kött och sopsorterar tämligen nitiskt. För ett par år sen skrev jag libretto till en opera om vad vi gjort med miljön, www.sopoperan.se . AnnLouise Liljedahl (den ena "kufen" i gårdagens youtube-länk) skrev musiken (fotot ovanför är från operan som hade maffig scenografi, för fler bilder se www.leonardsson.se/sopoperan/index.htm).

När jag gjorde research för texten googlade jag på saker som jag hade mått bättre av att inte veta, t ex "mutations due to warfare/pollution", mm. Jag läste även en bok om olika massförstörelsevapen/tekniker, och vad som dröjde kvar efter läsningen (förutom illamående) var en oändlig förvåning -som möjligen kan kallas hoppfullhet i den mest absurda av världar - över att det ännu finns något liv kvar på den här planeten.

I alla fall. Mot slutet av operan finns ett parti där all denna deprimerande miljökunskap gestaltas på scenen, i form av en undergångsmardröm som drabbar huvudpersonen (sjungen av Rickard Söderberg). Mitt i strömmen av giftskandaler, atomvapenarsenaler och andra tunga miljöhot hörs inlagd en liten gäll tantröst som skanderar: "JAG sorterar MJÖLKPAKET, så blir vår jord allt MINDRE het!" Och tyvärr hör jag den i andanom varje gång jag källsorterar och bär iväg kassarna till den ganska avlägsna återvinningsstationen....

Operan var en del av ett återvinningsprojekt som också innehöll en utställning och mässa om hur vi återvinner bäst. Betydligt fler gick på själva operan (underhållning) än på mässan.

Problemet är att frågeställningen "Vad göra för miljön?" troligen alstrar mer dåligt samvete och maktlöshet än hopp.

Betecknande för dehär frågeställningarna är att jag, t ex, känner mig som en hycklande idiot för att jag ö h t har skrivit om dem i en blogg istället för att bränna mig själv levande på Sergelstorg som protest. Det dåliga samvetet och komplexiteten inbjuder till ett plågsamt dubbelseende i vardagslivet. Med det menar jag , i ett helt konkret, småskaligt exempel, såhär: impulsen "Jag är sugen på exotisk frukt" ställs mot tanken "Hur ser livet ut för kommande generationer?" och så kommer den obesvarbara frågan: "Hur stor roll spelar det om jag avstår från den exotiska frukten?"

Till slut har man skuldkänslor för att man alls finns till - jag läste dock häromdagen att till och med ens begravning ställer till det för miljön. Får väl infoga i mitt testamente att jag vill frystorkas.

Under tiden sysselsätter jag mig med att lära mig mer om ickevåldskommunikation och psykisk läkedom ( www.friareliv.se och www.zen-coaching.com ) - en grundläggande förutsättning för att människor ska ha kraft och empati nog att alls leva ett engagerat liv. Ett litet strå till stacken. Hoppas jag fåfängt.

Lyftkranar mm

Häromdagen frågade en journalist mig om jag inte hade några lättsamma drag. (Jag tror det var när jag hade talat om för henne att jag slutat flyga sedan tre år tillbaka, som en enkvinnsprotest mot klimatsituationen. Kanske hade jag också sagt att jag åt havregrynsgröt så gott som varje dag.)

Eftersom jag fått noll kommentarer hittills på mitt seriösa inlägg "Finns Gud?" så förmodar jag att även bloggläsarna vill ha lite mer lättsamt stoff (gårdagens var väl lättsamt??? Och om Syd Barrett är lättsam eller ej kan man diskutera... han var nog inte lättsam för sig själv i alla fall (eller för omgivningen...))

Men, varsågod...LÄTTSAMT: Jag är nåt slags nörd. Eller kanske en KUF. För ett antal år sedan undrade en recensent varför mina böcker så ofta handlade om KUFAR. Jag svarade, givetvis, att det var för att jag ÄR en kuf.
Nyligen hade jag ett samtal med en kompis om udda intressen. Det visade sig att vi båda två tyckte om att betrakta lyftkranar, helst mycket stora, ju större desto bättre (och underbart när de rör sig).

Och jag får en märklig känsla av sällhet i kroppen när jag ser en nyss landad luftballong ligga och vältra sig som ett jättedjur på marken - eller när den blåses upp för att stiga.

Vidare är jag, trots stort musikintresse, oerhört förtjust i att lyssna på tystnad (i den mån den finns). Ändå kan jag bli alldeles salig av att på nära håll höra ljudet av ett passerande tåg, helst ett godståg med många olika sorters vagnar. Jag blir barnsligt begeistrad.

Ibland kan jag snöa in helt på vissa ljudbilder och önska att jag kunde göra musik av dem. En ljudbild jag minns är hur det var att stå i Finlandsbåtens tax free-shop (flaskavdelningen) i mild sjögång - ett sorgset och disharmoniskt mångflaskigt klirrande; som av en melankolisk och smärtsam islossning.

Och spänningsfälten och svängningarna mellan klangerna i vissa kyrkklocksringningar får mig att vilja brista ut i nåt slags experimentell balett.

Tur att man kan hålla pli på sig. Särskilt i julhandeln. För ljudbilden i affärer som om och om igen spelar samma julsånger är inte lika inspirerande. Eller också har jag inte lärt mig lyssna på rätt sätt på den...

Jag blir alltmer udda. Tur att nästan alla mina vänner är terapeuter...

Ps. Fler lättsamma drag: jag gillar att virka och köpa kläder (ofta second hand som jag syr om) Och så städar jag väldigt sällan. DET är lättsamt, tills det når en nivå när man själv inte står ut och tar itu med saken - eller så flyr man iväg till karln som man är delsbo med (HAN städar. Han måste. Han har HUND.)
Tur att mina kompisar också är kufar: http://www.youtube.com/watch?v=fVT6nNBdXmE

Mer musiksmak..

Hej Fiat (http://the-unsatisfactory.blogspot.com ) menar du allvar att du gråter när du ser Paul Potts genombrott? Inget ont om honom (mer än att han har ett eh... UNDERLIGT vibrato) men betänk följande geniala Nemi-strip (eftersom texten är svårläst bifogar jag tydligare text under - eller klicka på strippen så syns hela tydligt):

"Wow...alla bara skrattade och var taskiga mot henne!"
"Men... och så har hon ju JÄTTEFIN röst!"
"Där lärde vi oss nåt."
"Jag ska aldrig mer ha förutfattade meningar igen."
Nemi: "Nej, man måste vara snäll mot folk ifall dom skulle visa sig vara bra på nåt."
---
ps. Vill gärna tillägga att jag verkligen rekommenderar http://the-unsatisfactory.blogspot.com/ som är bitsk, smart och rolig...

Musiksmak

Filmsmak skrev jag om. Och det är konstigt med musik också - det som ger den ena en stor upplevelse, kan lämna den andra helt oberörd. Det som den ena finner autentiskt, kan den andra finna totalkonstlat. Det som den ena finner överjordiskt harmoniskt vackert, kan den andra finna tillrättalagt. Och så vidare.

Min far brukade spela stenkakor med Brahms för min mor och göra reklam för denne tonsättare med så stor emfas, att mor till sist började gråta av pur förskräckelse. Det är ett riskabelt företag att alltför påstridigt vilja ge sina medmänniskor precis den musikupplevelse som man själv har haft. Och man blir ledsen när de inte tar musiken till sig. Lite känns det som om de tar avstånd från en del i en själv.

Å andra sidan blir jag själv ilsk och provocerad när någon vill ge mig en musikupplevelse och sedan, då jag förblir oberörd, antyder att jag kanske inte ÄR så känslig och musikalisk som jag i förstone verkade....

Själv har jag vissa, ska vi säga egensinniga, favoriter som jag blir så berörd av att jag ibland knappt står ut med att lyssna på dem. Här är en.

Finns Gud?

Häromkvällen spelade vi Trivial Pursuit, min kompis, mina guddöttrar, min guddotterson och jag. En fråga på ett av korten löd: "Vilken gud firas i maj genom att man släpper fåglar fria?"

Döm om min förvåning när svaret blev "Buddha". Jag hade inte ens trott att det fanns någon som trodde att Buddha var en gud, än mindre att en sådan person skulle tillåtas husera i TP´s kunskapspanel! Buddhism är ju inte en religion (den är att betrakta som ett förhållningssätt, en livslära - enligt Buddha själv) och om någon hade vänt sig till Buddha som vore han Gud, hade han troligen svarat något klurigt om allas vår buddha-natur, som kan sökas inom oss...

I dessa tider när Guds existens (eller icke-dito) dryftas så ofta, och i en så upptrissad stämning, kan ämnet när som helst komma på tal. Istället för frågan "AIK eller Djurgårn?" som brukar riktas mot nervösa vandrare i stan efter en match, kan man snart vänta sig frågan "Troende eller ateist?"

Själv brukar jag, om jag får frågan "Är du troende?" svara att jag snarare är "upplevande"...

För en tid sedan hade jag ett givande samtal med en spränglärd professor, som beskrev sig som agnostiker och alltså vill lämna frågan om G´s existens öppen. Han såg det inte för otroligt att man någon gång i framtiden skulle finna vetenskapliga bevis för att G existerade, och till dess borde man varken fixera sig vid den ena eller andra inställningen. Jag frågade honom varför det var så viktigt för honom att G´s existens eller icke-existens skulle bevisas vetenskapligt, och han verkade förbryllad över frågan, besvarade den inte.

Lite senare frågade han om jag trodde på Gud. Jag sa att jag skulle svara på frågan, om han först definierade vad han själv menade med "Gud". Han verkade tro att jag drev med honom, men det gjorde jag inte...

I somras gjorde jag mitt inlägg i "Gud-debatten" i DN (dock inte under den smetiga rubrik som någon på tidningen försåg min text med, och bilden har jag inte heller valt) www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/inger-edelfeldt-ar-det-konstigt-att man-langtar-1.909845

"Dumhet" och djup

JAG tycker EN sak - och DU tycker en annan... och om jag gillar dig kan jag känna mig jättesårad eller arg när vi tycker olika - om t ex en film, en bok, ett synsätt, en människa, en situation, ja vad som helst. Lätt då att ordet "dum" kommer in i bilden. Antingen känner JAG mig dum eller så (hemska föraktfulla tanke!) utnämner jag dig till dum.

Låt oss säga att flera av mina vänner gillar en viss film. Ja, låt oss säga att filmen har blivit ganska unisont hyllad även i vidare sammanhang. Låt oss sen säga att jag går och ser den, och upplever den som tråkig, ytlig och förljugen.
Jag kan bli helt häpen över hur stark min känslomässiga reaktion kan bli i en sådan situation. Tanken kommer: lever dessa människor, som jag trodde jag kände väl, i en helt annan värld än jag? Har de en helt annan livssyn än jag, en annan längtan? Kan de överhuvudtaget förstå MIG, vad som är värdefullt för MIG? Stor harm.
Samma reaktion kan givetvis komma till mig om JAG är väldigt förtjust i något och rekommenderar det till en nära vän, som inte förstår värdet av det alls. Och där går man sen och tänker antingen "är jag dum?" eller "är de andra dumma?"

Det har tagit mig tid att förstå vilken känsla som EGENTLIGEN ligger till grund för denna starka och fördömande reaktion. Den beror helt enkelt på att jag KÄNNER MIG OTROLIGT ENSAM när andra inte tycker som jag. Jag hamnar i en välkänd gammal öken av övergivenhet och längtan efter värdegemenskap. Känner mig som en rund plugg i en värld av fyrkantiga hål.

Så när jag tänker att "folk är dumma" är den underliggande känslan egentligen en längtan efter gemenskap. Lite skönt att inse det... och då kan man plötsligt slappna av så pass mycket att man kan lämna den attityden och till och med bli nyfiken på VAD den där "usla filmen" har gett min kompis. Kanske är det inte alls som man tror. Och kanske kan det bli ett djupt och meningsfullt samtal på den grunden.

Jag hade en far som levde i en förtvivlad ensamhet, övertygad om att de allra flesta människor var "dumma" (särskilt kvinnor). I sin förtvivlan utvecklade han en hånfull attityd, som gjorde det svårt att nå honom.
Det har slagit mig att det han längtade efter när han pratade om folks dumhet, var just djup och meningsfull kommunikation med andra - men han saknade de insikter och verktyg som gör sådan djup kommunikation med andra möjlig. Vem vill öppna sig på djupet inför någon som är hånfull och dömande? Vem har lust att prata fritt med någon som tycker att man är dum? Så han fick ständigt bekräftat för sig att "människor saknar djup". Och det djup han sökte hittade han bara i böckernas värld, vilket ytterligare bekräftade hans tes att "bara bildat folk har djup". Dessutom var han en rädd människa och vågade bara se djup och mening i sådant som var godkänt eller formulerat av auktoriteter.

När jag tänker att någon (en annan eller jag själv) är "dum", rör jag vid den ensamhet och förtvivlan som var hans. Och jag påminner mig om att folk inte är dumma eller kloka, att man inte kan sortera människor så; alla människor kan vara "dumma" i situationer de inte förstår, eller när de är rädda. Och i andra situationer, där de är lugna och öppna och inte regeras av sina själsliga sår, kan samma människor vara "kloka".
Känns skönt att påminna sig själv om.

Bilden nedan föreställer förresten en fin utter(troligen klok) från en av mina favorit-feel-good-sajter, dailyotter.org.

Konsten att misslyckas

Det här är en bild målad av örebrokonstnären Magdalena Eriksson http://www.konstochfolk.se/artist_s.aspx?art_ID=23"
Den heter "Den missförstådda artisten" och jag är väldigt förtjust i den. Jag brukar tänka på den när jag känner mig just "missförstådd" och den väcker då ofelbart min humor, varpå allt känns lättare.
Som artist (konstnär, författare) har man många tillfällen att känna sig missförstådd. Man har också - vilket är temat för detta inlägg - många tillfällen att uppleva hur det känns att "misslyckas". Målar man så är det ju en del av processen. Jag vet, eftersom jag målar rätt mycket just nu. Man kan hålla på med en bild i veckor, och sen "blir det ändå ingenting", och man får helt sonika måla över misslyckandet med en neutral grundfärg och använda duken till något nytt. Det "absoluta misslyckandet" ingår som sagt i den skapande processen, och man måste lära sig att se det som nödvändigt.
En annan örebro-konstnär, Josefin Ahlström, som jag brukar ha långa intressanta telefonsamtal med, säger ofta kloka saker, bl a om hur konstskapandet påverkar livssynen och vice versa. Hon gjorde mig uppmärksam på just detta: att en människa som sysslar med skapande tenderar att utveckla en positiv syn på "misslyckande" över lag - dvs man prövar något, "misslyckas", får nya ideer av haveriet och går vidare - en inställning som inte nödvändigtvis är central hos andra. Rädsla för "misslyckande" håller troligen kvar många människor i roller de inte trivs med - medan konstnärligt skapande helt och hållet bygger på acceptans av ständigt "misslyckande".
Underligt nog hade jag aldrig tänkt på det så - att acceptans av ständigt misslyckande är grunden för ett kreativt liv; och att den insikten då tenderar att prägla hela ens livssyn, vilket ju är positivt eftersom det kan göra en modigare. Det är ju samma sak med författande, ju: man kan plötsligt upptäcka att stora sjok av skriven text - veckors eller månaders arbete - är helt döda och oanvändbara, men någonstans där finner man några ord som bränns och man vet att just där, i de orden, ligger den levande essens som är utgångspunkten för en vital fortsättning.
Att göra en liknelse med själva livets experimentverkstad känns förstås ofrånkomligt här...
Ps. Talade igår med en erfaren bloggare som har 85 000 läsare och frågade försiktigt om hon trodde att folk fortsatte att läsa en blogg med glesa inlägg och hennes svar var förstås - nej, det måste vara något nytt varje dag. Efter en stunds eftertanke valde jag ändå att fortsätta såhär; jag vill bara skriva när det känns som om jag verkligen har något att säga....