Demiurgens ansikte

Detta, mina kära vänner, är HUNDENS GRIS. Den som jag köpte på skoj för några månader sen, för att den såg så outsägligt fånig ut. Hunden är fast på den. Den är som knark. Och den är det enda som han kan associera MIG med. Grisen ger ifrån sig gälla ljud som jag försöker låta passera som moln på himlen, alt. låtsas är ett tidigare bortglömt verk av György Ligeti.

Min teori är att sådana grisar tillverkas i en luguber fabrik nånstans i ett Tim Burton-landskap där tjock grön rök bolmar ur skorstenar av svart tegel. Små hostande, elaka gnomer jobbar där, tillfångatagna av en ständigt skrockande Johnny Depp i konstiga löständer. Då En Viss Dag randas kommer ett rymdskepp att landa och ut stiger Grisen själv, Ur-Grisen, stor som Turning Torso. Den nya världsordningen blir en ond dröm.

Vid närmare eftertanke var det kanske länge sen den där Grisen landade och tittar man noga kan man se den inristad i tempelväggar lite varstans.

Nå. Nog om grisar. Idag vaknade jag med en massiv huvudvärk som jag skyller på genomliden förkylning och vädret. Grått och en halv plusgrad redan. Snart dags att ta på dykardräkten och fiskarstövlarna och plumsa iväg till ateljén. Men först: kardemummakaffe och en lagom portion Deklarationsunderlag (tar aldrig slut, är som gröten i sagan).

En ljusglimt: tack snälla Ormen i telebutiken som lurade på mig en ny mobil. Kameran i den är jättebra, jag behöver inte köpa nån digitalkamera! Se nostalgibild nedan: visst längtar vi nu, på något absurt sätt, redan tillbaka till minus 21° och nyfallen glittersnö????

Människans bästa vän

Såsom tidigare framgått är jag nyfrälst hundvän pga pojkväns strävhåriga tax, en till vanvett envis varelse som brukar gå efter mig och stöta en kladdig, sönderbiten, hånflinande och gällt pipande latexgris mot mitt smalben tills jag blir här-och-nu.

Ja, vovven är söööt. Han är rolig. Han levererar öppen och direkt kommunikation om sina behov (sina egna kan man glömma, om de inte händelsevis handlar om oxytocin). Han älskar sin Husse så högt att han ligger vid toalettdörren och begråter flockledarens död då denne är därinne. Det verkar som om han numera räknar in även mig i flocken, speciellt sedan jag har börjat ge honom hundmassage. Häromdagen hittade jag ett av hans hårstrån i örat; det skulle inte förvåna mig om de finns ända inne i hjärnan på mig.

Men detta skulle inte handla om honom utan om DN Insidans artikelserie om hundar, som påminner mig om något som vi människor gärna säger/tycker om voffsingarna, och som gör mig lite lätt förstämd. Det där att de liksom sägs vara allt som vi människor "inte är". Ärliga. Kärleksfulla. Raka i kommunikationen. Mjuka och klappvänliga. En del av oss går t o m så långt att vi ser dem som "goda", medan människor - antyder vi - har något komplicerat, opålitligt och kanske rentav ondsint i själva vår själsgrund, vilket gör att det blir mysigare med en hund.

Undantagna från diagnosen om komplicerat och eventuellt elakartat själsliv är möjligen små barn.

Och visst ÄR det otroligt mysigt och förlösande för vuxnas själsliv med hundar (vilket DN´s serie handlar om). Och samma sak med små barn; men - och här kommer min poäng - det betyder ju inte att vi ska ge upp hoppet om, hur ska vi säga, hunden inom människan? Sannerligen säger jag eder: hunden i oss alla kan vara vår bästa vän! Jag menar, är det inte med hundar som med oss? En trygg och någorlunda konsekvent och kärleksfull uppväxt ger en glad och öppen hund, som inte bits i onödan? Medan motsatsen... jag ni förstår hur jag menar.

Och barn? Var det inte dem vi en gång var? Vi har väl inte blivit utbytta, som i "Invasion of the Body Snatchers"? Nånstans finns väl dedär spontana egenskaperna kvar - och väljer vi istället att se oss vuxna som "förlorade" eller förstörda och överromantiserar voffsingarna, dessa varelser som, handen på hjärtat, ibland inte har något annat val än att vara "snälla" mot oss - så kanske något viktigt riskerar att gå förlorat? Mellan människor?

Det var bara en tanke. Ni hade kanske också tänkt den. Ett glatt och öppet vovv sänder jag till er denna soliga morgon... någorlunda pigg och nyfiken på tillvaron trots att sl-trafiken inte är människans bästa vän just idag.

Väääädret

Jag tar mig just nu ingenstans dit jag inte kan promenera. Bort går ett evenemang och en fest ikväll som jag var bjuden till.

Ibland träffar man folk som närmast rutinmässigt säger "Det var meningen!" om saker och ting, i synnerhet om märkliga sammanträffanden .

Det är ju sant att jag, sedan en tid tillbaka, hade planerat att sätta mig ned med mitt deklarationsunderlag just denna söndag och måndag (en sysselsättning som jag alltid är benägen att lägga in och sedan skjuta framför mig... bestämmer en dag... och så en annan dag).

Men se, vad händer: jag blir insnöad och dessutom förkyld! Hurra sa Pollyanna! Kan man tänka sig ett bättre sätt att INTE komma undan pappershögarna som täcker mitt köksbord? Var det således MENINGEN, detta, frågar jag mig?

Eller ska jag se det på samma vis som den där mannen jag träffade på en festival, han som på fullt allvar trodde att det började åska för att han och hans fru låg med varandra??? (Det åskade ovanligt mycket den sommarveckan och jag letade naturligtvis förgäves efter deras tält för att få dem att... ja just det.)

Men något får mig ändå att tro att det inte finns nåt övernaturligt samband mellan mitt deklarationsunderlag och snökaoset.

Och nu snöar det igen. GLÖM min post om vackra snökristaller för någon månad sen...

HUR BLIR DET NÄR ALLT DET HÄR SMÄLTER???

Hypnotiserad!

I lördags morse la min mobil av. Desperation! Nå, såfort jag inte kan fixa krånglet själv, går jag till affären där jag köpte den. Iväg genom snön alltså. Denna gång hamnade jag dock hos en ung man som skulle kunna sälja snö till eskimåer (med ett gammalt uttryck från min barndom för länge sen).

Han var i tjugoårsåldern och började omedelbart sälja ett nytt abonnemang med tillhörande ny mobil till mig. Han hade vad man skulle kunna kalla sluggercharm, känslan var av att stå framför ett slags mänsklig säljmaskin (bonus på försålt abonnemang?).

Eftersom jag är fullständigt handfallen i situationer där det gäller teknik (han såg det förstås direkt) var jag chanslös. Jag menar inte att jag fann honom speciellt intagande. Snarare blev jag hypnotiserad, som av ormen i Djungelboken.

"Jag vill ha en väldigt basic modell", försökte jag. "Ingen kamera och sånt."
Han: "Kamera finns i alla modeller. Jag kan inte ta bort den, frun. Och är det inte bra att bli lite flexibel?"
"Jag ÄR inte flexibel." försökte jag.
"Vem säger det?"
"Jag."
(Han visar först EN mobil, och när jag avböjer finns det plötsligt en lite billigare variant.)
"Med STOOORA siffror", poängterar han.)

"Den här finns i rosa, fröken", meddelar han vidare.
"Jag vill ha en svart. Men det får väl bli den där modellen då."
(Han går och hämtar en kartong, sliter upp förseglingen och visar upp mobilen)
"Titta, en rosa, precis som frun ville!" ler han.
"Jag ville ha en svart. Det där är en fjortistelefon."
"Vem säger det?"
"Jag."
"Visst, kunden har alltid rätt, fröken." (han tar en sväng ut på lagret, står där i två minuter och återkommer med samma mobil) "Tyvärr, inga svarta på lager, fröken."

Jag resignerar.
"Och så legget, så jag vet att du är över arton (blink, BLINK)...frun."

Och visst var det (lite för) kul med kamera, men tyvärr ingick ingen USB-kabel och det verkar som om jag måste ha nåt slags tilläggsabonnemang för att kunna använda bilderna på nätet. Annars hade det legat en absurd blixtbild av The Dachshund From Hell längst upp i den här bloggen. Eller en bild av hur det ser ut i min garderob (mode-blogg!)

Men dom finns bara i min mobil. Som är rosa.

Lycka 2

Jojo. "Lyckodagen" igår (se föreg bloggpost) blev lång och intensiv. Lunchen med mors väninna var avspänd och fin, vi åt god thaimat och pratade om ditt och datt, bl a den bristfälliga snöröjningen som är rena katastrofen för gamla damer med gångproblem (och inte bara för dem):

Med tanke på intervjun dristade jag mig till att fråga vad lycka var för henne, och hon svarade genast: "Det är att kunna resa sig upp ur sängen på morgonen och stå på sina ben." Ett svar som manade till eftertanke.

Satt sedan i två och en halv timme med journalisten (och vi ska komplettera i morgon). Inte lätt att prata om temata i boken om "värsta känslor" utan att det blir obegripligt, eller alltför känsloladdat. Och naturligtvis BÖRJADE jag gråta (det var länge sen det hände. Jag gråter fånigt lätt, även av rörelse när jag är glad. Folk blir ibland förskräckta...) men inte över mammas död som jag hade befarat utan fastmera av plötslig rörelse och tacksamhet över att min kille existerar. Hon lovade dock att klippa bort själva buhu-et (det är en radiointervju).

Idag har jag varit uppe på förlaget och med min redaktör diskuterat småändringar i höstmanuset. Och inte har vi lyckats komma fram till vad det ska vara på omslaget. Den dramatiska titeln "Samtal med djävulen" måste kombineras med en vardaglig bild så man inte tror det är en deckare eller skräckroman.

Sånt där - omslagstema/bild, baksida, t o m titel - kan man köra fast i rejält i värsta fall. Jag har någonstans i min gamla pappersröra en hel A4-sida fullskriven med titelförslag till min "sektroman" Den täta elden (80-tal). Ett tag hette den "Pudelns kärna"....

Den nöjda och till synes lyckliga varelsen ovan är hämtad från världens bästa feel good-sajt "The Daily Otter".

Lycka!

Morgonen har använts bl a till telefonsamtal om min deklaration. Och i eftermiddag ska jag prata med en journalist om "lycka". I telefon frågade hon mig: är det inte vad din bok om känslor handlar om; ja alla dina böcker? Sökandet efter lycka?

Vi ska prata om DIG, försäkrade hon mig inträngande. Dina känslor, dina relationer, ditt LIV!

Det där kan ju bli jättebra. Om man kommer in rätt, liksom. Om man kan få prata om sina känslor just som EXEMPEL på mänskliga känslor över huvud taget, och om man hittar en balans mellan det allmängiltiga och det alltför privata.

Fast jag tycker inte det jag skriver handlar så mycket om "sökandet efter lycka". Precis som ordet "Gud" (se bloggpost 11 dec i fjol) är ordet lycka något vi tenderar att använda utan att närmare titta på vad vi egentligen menar med det.
Om jag har sökt efter något så är det väl snarare avspänning, självacceptans och liksom en "sanningskärna" inom mig.

Det lustiga är att jag hade hoppats kunna sitta lugn och fin ("lycklig"?) och prata med journalisten om "lycka". Det finns dock mycket som talar emot en sådan sinnesstämning. Jag har sovit dåligt och känner mig...eh... rätt IRRITERAD på ett småaktigt sätt (pms?). Petitesser gnager på mig och får mig att känna mig fånigt självcentrerad. Igår var jag hos frissan och hon gjorde nåt med mitt hår som fick det att se jättefint ut - men det KÄNNS inte som mitt hår. Nån annans hår sitter på mitt huvud!!! Präglad av andliga förhållningssätt som jag är, försöker jag påtala för mig själv att ingenting på eller i mig egentligen är "mitt", även min kropp är till låns osv... men faktum kvarstår - jag är IRRITERAD (föga tröst att också irritationen är "förgänglig" etc). Och jag hinner inte meditera. Istället skriver jag den här bloggen, uppenbarligen.

Före mötet med journalisten ska jag också luncha med en rar väninna till min mor som dog förra året (min mor alltså, inte väninnan - ja det förstod ni ju. Vi snackar inte zombies här). Vilket troligtvis kommer att röra upp en massa känslor som jag inte har lust att ha inför journalisten. Vem vill t ex GRÅTA inför en journalist; det kan liksom bli vad som helst av det!

Det är svårt det där med offentligt/privat. Efter 33 år i branschen har jag inte vant mig. Det enda jag vet är att det inte är nån idé att spänna sig inför såna där journalistmöten, eftersom det inte går att förbereda sig, det som händer händer i stunden, i mötet. Så nu spänner jag mig för att inte spänna mig, liksom. Förbereder mig på att stå ut med att inte vara förberedd. En härlig paradox. Eller som min lilla seriefigur Hondjuret (zen-koanens mästare) sa: "Jag väntar alltid på det oväntade."

Jag anstränger mig för att inte vara ansträngd, ho ho. Bara att acceptera hela tanke- och-känsloklabbet. Puss på mig! En ny dag har randats!

Läs detta!(9 feb och framåt)

Blogg-tips! Vad är det för samhälle vi lever i? Vad är det för politik vi har?
ms-guld.blogspot.com

Hemligt

Jaha, nu är jag inblandad i TVÅ hemliga projekt - så vad ska jag skriva om på bloggen, när jag nu inte kan berätta något om de planerna?

Jag kan skriva om det här, nämligen bekänna en sak: jag är en av de där gamla musiknördarna som köper tidningen MOJO. Och det nya numret har som specialtema Syd Barrett (se inlägg av 13 dec förra året). Än har jag varken hunnit öppna tidningen eller lyssna på skivan med andras tolkningar av hans låtar. Men det ser jag fram emot.

I övrigt försöker jag bl a bestämma mig för vad jag ska läsa på Författargalan för Haiti på Kulturhusets konsertsal på fredag. Alla har fem minuter var (vissa författares synnerligen elastiska tidshållartendenser skrev Bengt Ohlsson mycket träffande om i DN för ett par dagar sen). Ska jag läsa inledningen till höstens roman eller måste den texten vara HEMLIG ett tag till? Vi får se....

Bloggmagi?

För en tid sedan skrev jag i bloggen att det vore trevligt att få skriva en liten saga för Tomtar och troll... och hey presto, redaktören hör av sig och ger mig uppdraget... Hon hade läst bloggen...

MEN detta??? Om ni läste mitt synnerligen självömkande inlägg 4 jan ("Författarens skämmiga vardag") vet ni att jag eh... överreagerade lite (skäms ännu!) när min bok inte skyltades på bokhandeln Mareld, dit jag hade gått för att köpa Johan Beck-Friis senaste bok - om skam. Jag uttryckte en önskan att se min bok i fönstret... och grät en skvätt på bloggen (och lindade in min egocentricitet i en betraktelse om författares önskan att bli sedda i största allmänhet, och den smala litteraturens marginalisering - nog så sant iofs).

Nå. Nu passerade jag Mareld härom dagen och vad står på framskjuten fönsterplats om inte min bok "Hur jag lärde mig älska mina värsta känslor". Precis bredvid Beck-Friis bok "Den nakna skammen". Tacksamhet!!! Men också en undran om hur detta egentligen gått till. Vad ska jag härnäst önska mig på bloggen tro?

Tur att jag, med hjälp av åratals terapier, lyckats tråckla mig ur "det infantilt omnipotenta stadiets" värsta grepp. Eller vad det nu kan heta.

Skulle ha skrivit nåt intressantare och mer genomtänkt om det inte vore lite mycket att stå i nu. Hemliga planer tillsvidare...

Boktips: David Grossman

Och så var det dags för ett boktips igen. Men först ska jag klaga. Jag ska klaga på mig själv. Jag har ingen ordning på mina böcker. Ingen ordning på mina (typ tusen) skivor, ingen ordning i mina skåp, ingen ordning i mitt... syskrin (all tråd ihopsnodd i en stor klump med allt annat man har i ett syskrin. I min hjärna ser det likadant ut - dra i en tråd så kommer allt annat också med, i en stor associationsklump... när jag är snäll mot mig själv kallar jag det "kreativitet", annars "oreda". )

Ibland (på semestern) gör jag futila försök att strukturera, efter två veckors slit har jag någorlunda ordning. I ena klädkammaren, ungefär. ) I min lokal (ateljé, skrivarlya, zen coachingmottagning) har jag nån sorts ordning. Dvs ett system med vita draperier som jag drar för allt, inklusive bokhyllorna. Känns skönt. Men - vilket var vad jag skulle komma fram till: i vindskontoret hemma och i vindskontoret till ateljén har jag( bl a) ungefär fyrtio stora kassar med bra böcker, en del nitiskt märkta med listor på titlarna. Men. Jag har aldrig lust att gå upp på vinden och leta igenom dedär kassarna - och böckerna skulle jag således likaväl ha kunnat kasta. Vilket jag nästan aldrig förmår mig till, i synnerhet om jag gillar dem.

Nu har ni redan förstått att jag tänker tipsa om en bok jag inte lyckats hitta, och mest bara minns min fina läsupplevelse av. Det är alltså David Grossmans "Flickan i underjorden", ursprungligen skriven på hebreiska (eng titel "Someone to run with"). Grossman är en stark röst om palestinsk-israelisk fred men också en skönlitterär författare med stor friskhet, humanism och inlevelse.

Boken, som utspelar sig strax före andra intifadan, har som huvudperson den unge killen Assaf, som fått i uppdrag att hitta ägaren till en bortsprungen hund. Vovven följer sitt luktspår och drar honom genom genom Jerusalems gator in i diverse mycket speciella miljöer, på vägen till sin gåtfulla matte, sångerskan Tamar; och bilden av en tjej i en komplicerad livssituation målas upp. Samtidigt som en dramatisk social vardagsverklighet (nåja, många!) kommer nära läsaren, har berättelsen karaktären av en modern saga (läs: kärlekssaga), med lite "övernaturliga" inslag som hanteras med lätt och trovärdigt handlag. Vad jag minns är att jag inte kunde sluta läsa, att språket och berättelsen rörde sig lika lätt, ivrigt och nyfiket genom gränderna som hunden.... och boken kändes upplivande och hoppfull, bildrik och fantasieggande att läsa - dock utan det tydliga politiska engagemang som Grossman i andra sammanhang uppvisar.

Och kassarna på vinden står där de står. Eller har jag lånat ut boken? Gett bort den? Nu.... ska jag leta efter en cd med Rickie Lee Jones som jag lovat att låna ut. Och visst en cd till men jag har glömt vem artisten var? Suck..... Extreme Home Makeover, please!!!!

En energikick....

... fick jag av detta vackra collage, som Kali Franciska von Koch har gjort och skickade mig bild på!

Fish Tank

Det tog ett tag innan vi kom iväg på den. Jag hade varit nyfiken länge men kommer inte alltid iväg till biografen, filmerna brukar ha hunnit bli dvd-er innan vi ser dem (och "Apan" har vi visst missat på bio nu, tyvärr). I alla fall; om "Fish Tank" hade jag läst och hört så mycket, bl a en radiodiskussion om att vissa recensenter tycktes ha missat det sociala budskapet - att människor i en hård social miljö blir... ja, hårda då. Utsatta, och hårda.. Att flickans morsa, t ex, inte skulle vara så rå mot henne om hon inte hade det svårt.

Nu har jag kollat in recensionerna och tycker inte det verkar som om särskilt många av recensenterna har missat det budskapet? Däremot kan man fråga sig vad en etikett som "socialrealism" skapar för förväntningar (eller för motstånd) inför en film... Dvs att en film om människors känslor och situation i en gudsförgäten del av Sussex kallas "socialrealism" medan en film om människors känslor och situation i, säg, de mer designerchica delarna av London inte kallas så. Är det "socialrealism" bara när det handlar om fattiga människor? Känns lite som att placera filmen precis i den "fish tank" som personerna lider av att vara instängda i....

Nå. Var den bra eller var den bra? Karln och jag liksom vacklade ut från bion efteråt, ense om att det var en av de bästa filmer vi sett.

Om skådespeleriet har det ordats mycket, och visst var det fenomenalt. Naket, övertygande, med en nerv som gick rakt in i kroppen på åskådaren. Men allt det andra också: hur scenerier och symboliska detaljer, ljudbild, repliker, blickar, tempo, klippning och manus, exakt samspelade i en stark och sömlös helhet som var omöjlig att gardera sig mot... Dessutom: TACK för att här inte fanns någon styrande musik, utan bara befintlig ljudbild, med duvor på bakgård, grävmaskiner, hundskall och allt annat som hör vardagsverkligheten till - något som intressant nog skapade en helt annan känsla av.... musikalitet. Och gjorde scenerna så närvarande att man nästan kände doften av grus och svettiga gymnastikskor.

Och inga klyschor, varken sentimentala eller hu-så-hemskt- artade. Inga "typiska typer" som befolkade den hårda miljön, bara riktiga levande människor som kämpade för att klara sig, och som fick behålla sin värdighet eller (i fallet Connor) åtminstone sin komplexitet, eller (mamman) sin längtan och sin nakna utsatthet.

En regissör med en sällsynt känsla för syntes, skulle man kunna säga. Och - ursäkta en klyscha, som här känns sann - en film som liksom tycks utskuren ur livet självt, i det knivskarpa möte mellan stark smärta och stark längtan, där de stora livsvalen tvingas fram - flykt? beslut? avsked? resignation? Blindhet eller smärtsam klarsyn?

Man blir omskakad och får samtidigt hopp, men helt utan feelgood-smetighet. Tack, tack.

Originellt

Claude och François-Xavier Lalanne (verksamma under namnet Les Lalanne) är ett franskt konstnärspar som jag tar med här för att understryka att man naturligtvis kan vara BÅDE fantasifull/egensinnig och estetiskt inriktad/professionell.... Ja, för att s a s balansera det tidigare inlägget om egna världar... där det kunde verka som om jag faller i farstun såfort något original har knåpat ihop något tillräckligt udda hemma i stugan. Måste ju erkänna att jag har en stor förkärlek till det "udda" och självlärda konstnärskapet (mycket, tror jag, för att det alltså försätter mig i kontakt med ett slags "barndomsmagi" som känns mycket kreativ). Men magin (och lekfullheten!) kan självklart finnas där även i det utsökta, skickliga och formmedvetna.

Samma med musik: inget hindrar att man gillar både Tyrannosaurus Rex och CocoRosie och Bach och Palestrina.... ju fler aspekter av saker man kan njuta av, desto rikare blir livet....

Beträffande Les Lalanne finns det inte så jättemycket att hämta på nätet (en del finns det), men blir man nyfiken finns det en bok; "Les Lalanne" av Daniel Marchesseau (Flammarion, kring 1996). Speciellt för dem är just hur de sammanviger natur och konst till lätt surrealistiska verk; skulpturer, men också möbler, bestick och annat, lite i Meret Oppenheims efterföljd....

Egna magiska världar

Min farfarsmor satt i en liten stuga uppe i dalaskogen och täljde hästar. När hon gick ner till marknaden för att sälja dem lär hon ha stängt in de två oäkta barnen i kätten hos djuren (trygghet och värme, får man förmoda) med en kaka bröd. Även min farfar lärde sig snida. Jag har i min ägo dels en underbar liten häst, slät, rödbrun och med svans av tagel, gjord av farfarsmor, och ett ungdomsverk av farfar - en tronande gubbe med mycket litet huvud och enorma händer. Senare blev han skicklig och jag har även en förgylld ängel som är mera proffsigt gjord (se novell "Uppe på hygget" i samlingen Rit där ängeln finns med...).

Kanske är det denna släkthistoria som har gjort mig fascinerad av all världens självlärda folkliga konstnärer, människor som skapar allt från egendomliga små föremål till hela världar, ofta i den egna trädgården eller huset. Här råder lagar långt från den "goda smakens". De egensinniga verken får titlar som "Apokalypsens Hus", "Det Okända Museet" och "Edens lustgård" (cementskulpturer av nakna Evor mm).

Bibeln har inspirerat många, t ex damen Annie Hooper. Hon fyllde helt sitt hus med tusentals dockor och parafernalia (se foto ovan) som gestaltade t ex Belzassars fest och Moses som leder Israels folk genom öknen. Dockorna tog all plats; hon hade bara en smal stig kvar till tvättmaskinen, rakt genom Bergspredikan.

Andra konstruerar hela fantasiländer, palats och rum täckta med vild mosaik, eller apparater och minnesskulpturer över filmstjärnor och andra bemärkta personer. Jag har ett par böcker: "Self-made Worlds" av Roger Marty & Mark Sloan (1997 Aperture Foundation Inc), och "Bonjour aux promeneurs!" Olivier Thiébaut (1996 Editions alternatives).

Nu finns även en ganska ny svensk bok av Olle Nessle, "Okända mästare - skulptur på egna vägar", (Hemslöjdens förlag 2008), där man bl a kan njuta av ett spinnrockslejon, en helveteslampa där Hitler, Mussolini och Quisling är hängda, ett moskébygge i trä, och den redobogna sjuksköterskan Ruth Lander Ericssons mycket vackra murar med påfåglar och glasinläggningar gjorda av gamla medicinburkar.

Åsynen av en flagnad cementälg mfl djur i en trädgård i Kullen i Skåne inspirerade mig till novellen "Skapelsen" i samlingen "Den förunderliga kameleonten" - där en kvinna fullständigt bergtagen går upp i arbetet med sådana djur och gestalter. Jag tror sådant är så laddat också för att det påminner mig om magin jag erfor som liten och mycket ung när gestalter man målade eller formade plötsligt såg tillbaka på en med något slags eget liv - när man t ex la till ett "blänk i ögat" och magi med ens infann sig... ett slags arketypisk upplevelse, säkerligen, och mycket livgivande....